Stockholms stadsteater: Jag är min egen fru

Det är verkligen ingen galatransa som gör entré på Klarascenen utan snarare en lågmäld tantdito, diskret sminkad med page, rockklänning, förkläde samt bruna skor med låg klack. Till en början vill man bara skratta åt träffsäkerheten i tant Kjellmans väna, tyska brytning, men efter att Charlotte demonstrerat sin Edisonfonograf – en av många rariteter från Gründerzeit-epoken i muséet som är hennes bostad, förstår man snart att de språkliga svängningarna också är nödvändiga för att man ska hänga med i denna märkliga historia.
   Inte mindre än 35 roller, alla med olika dialektala brytningar, avverkar Kjellman under föreställningens dryga 2 timmar. Och Charlotte von Mahlsdorfs historia är både spännande och rörande, men samtidigt som Kjellman får oss att känna djup sympati för hennes livsöde, med det ständiga hotet från nazisterna, finns länken till verklighetens bild av Charlotte kvar i ett tydligt ifrågasättande av trovärdigheten i hennes berättelser. Komplext var ordet. Och grymt bra.