Stockholms stadsteater: Limbo

På en ö i havet ligger ett behandlingshem för missbrukare. Här möts fem helt olika kvinnor med olika sorters beroenden, men med en gemensam nämnare i att de alla totalt har tappat kontrollen. Det är med andra ord på god väg att gå åt helvete för dem. Hit kommer överklasstanten Millan, naturtroget och tragikomiskt porträtterad – i päls förstås – av Anita Wall; journalisten Viktoria, träffsäkert formulerad av Malena Engström och som länge är övertygad om att hon kommit till ön för att göra ett wallraffreportage; samt Hanna som i Gunilla Röörs känsliga gestaltning anländer till behandlingshemmet i väldigt dåligt skick.
   Under behandling befinner sig redan Sonja Hejdemans Lolo, som med hela sin jargong visar att hon bokstavligen vistats i rännstenen och att hon uppskattar att bli hjälpt, samt Tuva Novotnys unga Karlstadtjej Kim, som lätt blir galen av sprit och har åtalats för misshandel. Sissela Kyle spelar den svala, bestämda terapeuten Betty, som utan krusiduller river ner patienternas fejkade försvarsmurar men har desto svårare med sina egna. Till sin hjälp har hon syster Bill (spelad av Ulf Eklund) som framstår som nästan oförskämt normal i detta sammanhang.
   Det finns många guldkorn i denna tragiska, men viktiga berättelse. Att ensemblen är något extra ser man redan i rollistan, men Margareta Garpe har med sin regi lyckats förmå dem att pressa fram sitt allra yttersta likt tävlande limbodansare.