Stockholms stadsteater: Tjechovträdgården

Tjechovträdgården är, som det brukar heta, gränsöverskridande. Dans möter teater, rörelse möter text. Birgitta Egerbladh har plockat repliker från fem Tjechovpjäser – Ivanov, Måsen, Onkel Vanja, Tre systrar och Körsbärsträdgården. Hon har blandat, mixat, skakat om, och sedan spritt ut korten på spelplanen, lustfyllt lekt med dem och låtit dem ackompanjeras av musik, rörelse och framför allt humor.
   Föreställningen är en kärleksfull drift med Tjechov och hans karaktärer. Nitton människor på scenen, nitton individer, samtliga hela tiden oerhört närvarande i akt och handling. Tillsammans målar de en flödande fresk och det enda som frustrerar är att inte veta var man ska fästa ögat för att hinna fånga så många bilder som möjligt.
   Stämnigen av ljuvligt lättsinne understöds av easy-listening och cool jazz, men hela tiden ligger ett längtansfullt vemod och ruvar innanför skalet på de vackra gestalterna. Längtan till Moskva, till ett bättre liv, ett mer betydelsefullt sådant, speglar sig i deras kroppar såväl som i de lösryckta repliker som uppstår som små utropstecken mitt i aktiviteten på scenen.
   Tjechovträdgården är full av obetalbara scener där känslorna tillåts ta sig intensivt kroppsliga uttryck. Kajsa Reingardt som klär av Bernhard Cauchards förbluffade läkare är bara ett exempel. Den döda ”Måsen” bärs in av en underbart överdramatisk Sven Ahlström och Björn Kjellman i helskägg ryggar inte för att plocka fram det löjliga i människan. Över huvud taget tycks både skådespelare och dansare ha så roligt av sin uppsluppna lek på scenen att det som publik inte går att tycka annat än att Tjechovträdgården är en fantastisk och storslagen fest!