Stockholms stadsteater: Topdog/underdog

Lillebror Booth är en gatans korthaj medan Lincoln har skaffat sig ett ”hederligt jobb” – varje kväll går han till spelhallen för att i sin namnes kostymering bli nedskjuten med knallpulverpistol. Beroendet dem emellan är dubbelriktat. Booth sitter på hyreskontraktet medan Lincoln står för stålarna och storebrorsans erfarenhetsmässiga försprång. Båda är olyckliga men stjälper snarare än hjälper varandra.
   Karl Dyall (Booth) och Peter Gardiner (Lincoln) spelar dem med dansant energi och rytmisk musikalitet. Men jag saknar svärtan, djupet i Anna Takanens uppsättning. När Lincoln klinkar gitarr och sveper en flaska Jack Daniels i sin vilstol med Papa Dees och Moes bluesiga musik som soundtrack ser jag snarare en romantiserad underklasshjälte på scenen än en man, dysfunktionell på grund av kärleksbrist i barndomen. Även Booths desperata jakt på kärlek och framgång känns för lätt och humoristisk för att gripa tag. Stjärnbaneret vajar i fonden och påminner om pjäsens ursprungsland och hela förutsättning. Kanske är det bara i ett land där glappet mellan dröm och verklighet är så stort som pjäsen kan få sin hela tyngd.