Jag tycker att Stockholm behöver mötesplatser. Kulturhuset är på sätt och vis en mötesplats, men de vattentäta skotten mellan grupperna i huset är uppenbara. Kilen har sin verksamhet och publik, Lava har sin, Unga Klara och Backstage har sin.
Unga Klara är en av få teatrar i Stockholm som aktivt och i många år arbetat med ”outreach” både i hur de skapar sina projekt och i sin publikverksamhet. Outreach – att nå ut. Varje halvstor till större teater i USA har ett outreachprogram. De gör kurser på skolor, bjuder in olika grupper till teatern, både till föreställningar och till annan verksamhet.
Jag önskar att det fanns fler öppna scener både inne i stan och utanför. Med öppna scener menar jag ställen som har utrustning, repetitions- och föreställningslokaler, tekniker, administrativ personal och konstnärliga ledare, men INTE fasta ensembler, utan kuratorer som arbetar med både ”outreach” och ”inreach”.
Kulturprojektet Hybrid (som jag beskriver närmare längre fram) är ett spännande initiativ i den riktningen, och Teater Giljotin som flyttat till större lokaler. Men, de ligger ett stenkast ifrån varandra i innerstan och riskerar att konkurrera redan innan de riktigt kommit igång. Där finns i alla fall idéer för experimentell verksamhet, för möten mellan konstformer och kanske finns det med hjälp av aktiv outreach och konstnärliga kuratorer möjligheter att hitta och blanda artister och publik från andra ställen än Södermalm och Vasastan.
En gång i tiden praktiserade jag i två månader på en teater i New York, Performance Space 122. P S 122 är inrymd i en före detta skola. I lokalen samsas dans, elektronmusik, performance och bildkonst. P S 122 drog i gång i början av 80-talet och är nu etablerad som en plats för utforskande av nya former och för experiment i större och mindre skala. Teatern har alltså ingen fast ensemble utan är ett öppet hus som med hjälp av ett antal kuratorer letar och bjuder in artister.
Många nu kända och mer eller mindre kontroversiella och nyskapande konstnärer hade P S 122 som startpunkt. Till exempel Blue Man Group, vars ohyggligt framgångsrika performanceshow är inne på sitt 13:e år i New York.
Det var fantastiskt att kastas in i ett sådant myller. Här fanns transvestiter, feminister, flator och bögar, svarta, vita och gula, konstig dans, konstig musik, konstiga videoinstallationer. P S 122 drivs med donationer, visst stöd från staden och andra bidrag. P S 122 är ett exempel på en typ av öppna kreativa hus som det finns gott om i New York och i andra amerikanska städer.
Månaderna på P S 122 blev början på min resa genom Amerikas teatervärld. Så småningom kom jag till skådespelarkonservatoriet på University of Washington i Seattle. Där baseras skådespelarnas utbildning på en syntes av japansk och västerländsk teatertradition. Jag återvände till New York efter min utbildning, och arbetade bland annat i gruppen Show Room Theatre. Den spelar teater i möbelgallerier.
Nu bor jag i Stockholm igen sedan snart tre år och har skrivit, producerat och spelat mina egna stycken här i stan. Något som präglar Stockholms teaterliv tycker jag är segregationen. Geografisk, social, etnisk, och konstnärlig. Det är vattentäta skott mellan olika grupper och det cementerar teaterns uttryck, utestänger impulser, och ger oss ängslig teater.
Man kunde tro att Stockholm på grund av sin relativa geografiska koncentration, sina offentliga bidrag och sina statligt finansierade konstnärsutbildningar skulle vara ett Mecka för nyskapande och genreöverskridande, för blandning av etniska och på sexuell läggning baserade kulturyttringar. Men jag tycker att Stockholms teaterliv är traditionellt och förutsägbart även jämfört med en stad som Seattle, som är ungefär lika stor som Stockholm. Det finns mycket att se och det är ofta bra, men det är mycket av samma sak och inte heller de fria grupperna tycks söka efter nya uttrycksformer.
Vad beror det här på? De fria grupperna tvingas i hög grad till tidig institutionalisering. Det beror bland annat på att de ofta håller sig med egna och dyra lokaler och på bidragssystemen. Höga fasta kostnader gör det svårt att improvisera, att planera på kort sikt eller att till exempel få pengar över till att ta in en regissör från ett annat land. Det är också svårt att få hit gästspel från andra länder eftersom vi inte kan erbjuda gratis eller billiga scener.
I bidragsansökningar till kommun och landsting skall man presentera helårsbudget, repertoar och precisera vilken publik man riktar sig till. Det gör det svårt att sätta igång ett undersökande projekt där slutprodukten är av underordnad betydelse. Gränsöverskridande samarbeten mellan till exempel dans och teater är ovanligt. De fria teatergrupperna har en lojal men enhetlig publik på samma sätt som dansen har en mycket liten och lojal publik, men de går inte på varandras föreställningar.
Fortbildning för skådespelare verkar ha märkligt låg status, även om det tycks vara på väg att förändras. Varför är utbudet av kurser med pedagoger från andra länder minimalt? Där skiljer sig Teaterstockholm markant från de andra europeiska länderna och USA.
Åtskillnaden finns även mellan konstformerna och inom utbildningssystemet. De tre stora teaterskolorna i Stockholm, Dramatiska institutet, Teaterhögskolan och Teatervetenskapliga Institutionen på Stockholms Universitet ligger inte ens i samma stadsdel. Jämför det med de flesta högre teaterutbildningarna på universitet i USA: där arbetar teoretiker, tekniker, skådespelare, regissörer, dansare, scenografer, och så vidare, inte bara i samma byggnad utan också i samma projekt. Skolorna arbetar ofta ihop med de professionella teatrarna i staden. Teaterutbildningarna är integrerade delar i universitetssystemen och man samarbetar över institutionsgränser – konst, litteratur, dans, arkitektur, musik.
Under mina år vid University of Washington hade vi gästregissörer från stadens alla större teatrar, liksom ett antal internationella gästregissörer. Minst en större föreställning per år, opera eller musikal, samproducerades av musik-, dans- och teaterinstitutionerna, i vilka studenter och professionella blandades. Teaterinstitutionen hade ett ständigt samarbete med en mindre teater som spelade pjäser av dramatiker med etnisk eller annan minoritetsbakgrund.
Har de konstnärliga institutionerna i Stockholm någonsin samarbetat? I svensk teater finns en rädsla eller ett avståndstagande från de teoretiska aspekterna av teatervetande, vilket i sin tur gör att teoretikerna har dålig kontakt med sitt ämne. När såg vi senast en diskussion av teaterestetik på kultursidorna i en större svensk dagstidning?
I USA står universiteten för mycket av experimentell och undersökande teater, impulserna går från universiteten ut i den professionella teatern.
Den geografiska och den etniska åtskillnaden är kanske trots allt mest slående. Det finns en idé om att Sverige och Stockholm skulle vara jämställt, öppet och liberalt. Jag frågade den engelska skådespelerskan och regissören Josette Bushell-Mingo hur hon ser på Stockholm och denna öppenhet. Hon är själv svart och hon har bott till och från i Sverige i fjorton år. Hon är initiativtagare till Hybrid, ett kulturprojekt som kör igång sin verksamhet i höst. Avsikten är att förvandla Teater Replicas lokaler på Kungsholmen till ett öppet hus, inte olikt P S 122. Hon sa att visst talas det mycket om multikultur men hon ser den inte. Hon SER inte de svarta, hon SER inte homosexualitet på scenen, hon ser inte till vardags i tunnelbanans annonser, i tv, eller i andra medier något annat än den vita heterosexuella normen, hon ser inte någon mångkultur.
Jag håller med Josette. I den mån vi ser en mångkultur representerad på scenen är det bara som sig själv. När får vi se Julia spelad av en somalisk skådespelerska, inte för att nödvändigtvis göra Romeo och Julia till en pjäs om svarta och vita, utan för att Julia lika gärna kan spelas av en svart skådespelerska? Först i ett sådant sammanhang kan vi faktiskt börja se hur världen runtomkring oss ser ut och först då kan vi möta våra fördomar – kan Julia vara svart, Romeo vit, Julias mamma asiat – och vad innebär det för vår självbild?
Detta är ett enkelt exempel på hur vi mycket sällan ställs inför ett gränsöverskridande som borde vara konstens uppgift i en myllrande multietnisk, multisexuell, multipolitisk huvudstad.
Loading ...
