Det är svårt att som besökare inte känna sympati för en festival som rymmer allt från unga studenter som går eller nyss gått ut något estetiskt gymnasieprogram till världskända skådespelare som John Malkovich. Spretigheten men även mångfalden som det breda programmet innebär bidrar också till att man som besökare får en större acceptans för alla form- och innehållsexperiment som ständigt återkommer under Stoff. De enskilda föreställningarna på Stoff behöver därför inte heller vara konstnärligt fullbordade för att de ska vara ett bidrag till diskussionen om vad scenkonst kan eller ska vara. Naturligtvis finns det färdiga föreställningar i programmet men de har ändå ett prövande förhållningssätt till sin egen form och gestaltning.
Det känns med andra ord som om Stoff funnit sin form och identitet när de nu för tredje året i rad huserar på Kulturhuset Stadsteatern mitt i centrala Stockholm. Sympatiskt är det också att även den som inte löser någon biljett kan ta del av en stor del av det som pågår i trapphus, foajéer och på takterrassen.
Just identitetsfrågor, såväl konstnärliga som mer personliga, är också något som återkommer i flera av de föreställningar som visats under festivalens två första dagar. Som i Adaptors av och med brittiska The Typewriters Collective, där könsrollerna bokstavligen kläs såväl av som på i den fint sammanhållna föreställning och även den elektroniska musiken bidrar till tempot.
Även i We’re Not Good People använder de unga skådespelarna i skotska Creative Electric och svenska Unga Nyskapare musiken och dansen som effektivt sätt att hålla ihop sitt verk.
Föreställningar om den kvinnliga sexualiteten som den framställs i ett kommersiellt och sexualiserat sammanhang skärskådas handgripligt när Olive Schellander och Alexandra Wingate både ljudligt och kroppsligt samplar poser och rörelser från pornografins värld i Kill the Doll Show.
Det egna konstnärliga subjektet står i fokus i två för övrigt ganska väsenskilda föreställningar. För i Marta Oldenburgs monolog Marta Oldenburg och i Jane Badlers musikaliska föreställning är det den egna konstnärliga identiteten som det vänds och vrids på. Och trots att uttrycken skiljer dem åt är det mycket som förenar dem när det handlar om att finna sig själva i de roller som de tilldelats och som de sedan blivit intimt förknippade med.
Medan Jane Badler förknippas med sin roll som den utomjordiska reptilen Diana i V var Marta Oldenburg under fler år en av dansarna i det belgiska och kritikerhyllade kompaniet Remote Control Productions. Förhållanden som de på olika sätt nu bejakade i sina respektive föreställningar.
Loading ...
