Pust, morr, stön, surr, knarr. Två gamla bergatroll till människor hasar sig in på scenen. Oändligt långsamt. Till slut sitter i alla fall Den gamla på en stol och Den gamle i hennes knä. Anslaget är suggestivt, och bygger bra.
Och som de ser ut, Anna Pettersson och Hannes Meidal. Ansiktsbehandlingen är ett frosseri i storporiga potatisnäsor, fettblanka gammelhudskvisslor och gleshåriga skalpar där maskeringen glipar lite som för att viska: det är teater det här! Eller antiteater som Eugène Ionesco hellre sa.
”Jag konstaterade att de hade rätt”, sa han också, efter att ha läst August Strindberg endast för att han kände sig tvingad till det för att så många påstod att denne hade influerat honom. Och visst kan man konstatera att den rumänske absurdisten passar bra här på Strindbergs Intima Teater.
För det är lite som Ett drömspel möter Dödsdansen, för stollar. Föreställningen är förstås allt annat än naturalistisk – scenrummet dallrar av det där ologiska och oroliga i en oförståelig dröm – och precis som Strindbergs Edgar och Alice befinner sig detta strävsamma gamla par på en ensam ö mitt i havet.
Men de är betydligt snällare mot varandra. Visst gnetas det lite, hakar upp sig och trasslar i dialognystanet men för det mesta är ”Skrutten min” respektive ”Skruttan min” de ömsinta smeknamnen.
Och så är de ju upptagna med alla stolarna som måste fram, osynliga låtsasgäster som måste ledas in och underhållas i väntan på att det stora budskapet ska läsas upp. Det blir ett ständigt ordvrängande, dörrspringande och metaskämtande.
Att Pettersson och Meidal står för hela kalaset, översättning, bearbetning, regi och medverkan, för väl det goda med sig att de verkligen äger sin pjäs och det märks i energin, lika mycket som att de båda är fantastiska skådespelare. Men visst finns några longörer, och ibland känslan av att det kunde ha skruvats ännu lite till.
Ändå går jag från denna kväll med två stollar och deras stolar med en lyckat oroande drömbild på näthinnan, lika frustrerande obegriplig som livet i allmänhet är. Jakten på mening ligger farligt nära känslan av tomhet. Lika tomt som de mörka hav som gamlingarna kastar sig ner i på slutet.