Det börjar med en riktigt besvärlig longör. Besvärlig framför allt för skådespelaren som ensam ska återberätta och levandegöra en omfattande mejlväxling.
Vilket inte alls går så bra, men det är inte bara skådespelarens fel. Vad är Dennis Kelly för en dramatiker som öppnar med ett så osmidigt och intressedödande grepp?
Kärlek och pengar är ett moralistiskt konversationsstycke med lätt absurd skruv. Pjäsen beskriver ur olika sidobelysningar och med omvänd och uppbruten kronologi en ung kvinna och konsekvenserna av hennes tvångmässiga shopping.
Maken har underlättat hennes självmord och tvingats till prostitution på grund av skulderna. Föräldrarna vandaliserar ett gravmonument intill hennes grav. Själv har hon i altruism försökt rädda en knivskuren man.
Förklaringen till hennes shopoholism är banalast tänkbara psykologi: hon känner tillvarons meningslöshet, hon har alltid velat vara någon annan, hennes man och föräldrarna har satsat på sig själva och svikit henne.
Sensmoralen är heller inte överdrivet avancerad: vi är alldeles för materialistiska, pengar är Gud.
Ensemblen tycks kämpa med den stolpiga texten, och inte blir det bättre av att spelet är stelt, nervöst och kantigt, uppskruvat i onödan men också med omotiverade pauseringar. De satiriska lustigheter som finns strödda här och där framsägs utan komisk finess.
Här finns mycket lite av den lätta distans eller snabba elegans som kanske hade kunnat rädda föreställningen.
Några gånger avbryts historien om kvinnan och hennes närmaste anhöriga genom att ensemblen unisont väder sig till publiken och håller en föreläsning for dummies om vårdslös kreditgivning, bonusegoism och andra finanskriselementa.
Först i slutscenen stiger Johanna Rane i huvudrollen fram som en levande dramatisk karaktär, med avslappnat, varierat, småironiskt och öppnande spel. Men då är det förstås alldeles för sent.
Loading ...
