Akt ett börjar i Hofesh Shechters stadsdjungel där musik rycker i två skruvande kroppar och går vidare in i Nathalie Pernettes reflektion över Hieronymus Bosch målning Le jardin des délices, där dansarna stundtals påminner om fjärrkontrollerade marionetter, fastforwardade och i slow motion. Gary Clarkes koreografi rör sig i krampaktigt mot ett tragiskt slut. Av de korta koreografierna är det den sista, Rob Tannions charmiga och samtidigt grymma koreografi, som berör mig mest. När kärlekens röda nejlikor smulas över scenen – bokstavligt och bildligt – vrider det till i hjärtat.
StopGAP Company arbetar med integrerad dans. Två av dansarna saknar (synliga) funktionshinder, en av dem är rullstolsburen och en fjärde har Downs syndrom. Eftersom dans på så många sätt är synonymt med kropp i rörelse och ofta också med ”perfekta” kroppar i rörelse är StopGAP Company ett rejält ifrågasättande av normer och ord som rörelsehinder.
Om någon trodde annorlunda, bevisas här att dans kan uppstå utan att en dansare står upp på två ben. Att alla dansare inte är stöpta i samma form adderar snarare något till upplevelsen och verken. Flera av koreograferna i akt ett använder sig också av laddningen i Laura Jones rullstol – eller är det jag som gör det i mina tolkningar? Jag vet inte säkert.
I Bernard Cauchards nya verk Le Picnic – för mig kvällens höjdpunkt – är det hjulförsedda fortskaffningsmedlet centralt för hela ensemblen. En målad fond placerar oss vid en kustlinje där tidvattnet sköljer över sanden och oändliga klippor förlorar sig i diset långt borta. Ett underligt litet sällskap om fyra individer gör entré.
De toppiga, tovade hattarna och den stilla betraktande stämningen för mina tankar till Mumindalen. Här finns litenheten inför världsrymdens storhet och när Laura Jones i den nyfunna rullstolen sakta närmar sig scenkanten är känslan kluven: hotet från ett fritt fall och möjligheten att flyga som en fågel är lika närvarande. Myror och måsar omger de fyra sakletarna runt picknickfilten. Små hjul och rostiga metallställningar blir byggstenar i en större mekanisk organism som för tankarna till Jean Tinguelys rörelseskulpturer.
Och där, i ett stort leende över en ensemble i organisk samverkan känns föreställningen om dans som något som endast kan utföras av så kallade perfekta kroppar väldigt, väldigt långt borta.
Länk: Info och turnéplan »
Loading ...
