– Något mer internationellt gångbart än det regionala är svårt att hitta, därför är det underligt att så få vågar föra fram det säregna från en särskild trakt. Peer Gynt har premiär på en scen varje dag någonstans i världen och når alltså en jättepublik, säger Leif Stinnerbom, som tillfälligt lämnat Lagerlöfs mustiga verk och Västanå teater för att sätta upp det norska nationaldramat på Rogaland Teater i Stavanger.
På blixtvisit hemma i Värmland
När vi träffas är han på visit hemma i Värmland och har just repeterat Lagerlöfs Herr Arnes Penningar i Sunne. Strax efteråt far han som en vilde i en norskregistrerad bil mot hemmet i dalgången öster om Fryken. På köksbordet, i gården med anor från 1500-talet, står två överfulla korgar med trattkantareller. Innan vi sätter oss tillrätta i fåtöljerna i vardagsrummet, måste herren i huset betrakta svampbeståndet, klämma på dem, sniffa och nosa. Därefter går han ett varv runt spisen. Kanske har något hänt med innehållet i grytan under de timmar han varit hemifrån?
Några av Västanås skådespelare ska dyka upp om en timme för att avnjuta det Stinnerbomska köket, diskutera teater och umgås, lägger han till.
Till dess är tiden min.
Hur är det att lämna sin fasta ensemble för ett helt nytt team?
– Å, det är stor skillnad att jobba som frilans. En fast ensemble går på djupet med de lärdomar man fått genom tidigare föreställningar. Och det är så jag vill jobba, därför är jag försiktig med att gästspela, förklarar han medan han letar efter tändstickor till ljusen på bordet framför fåtöljerna.
Trots detta kunde han inte säga nej då teaterchefen på Rogaland, Ingjerd Egeberg, kom med sin förfrågan.
– Ingjerd Egeberg är något så ovanligt som en kvinnlig teaterchef i trettioårsåldern och hon är begåvad och rolig. Jag hade henne som elev under två år när jag undervisade på teaterhögskolan i Oslo. Och då och då känns det stimulerande att göra ett nedhopp någon annanstans.
Vad har Peer Gynt att säga 2000-talets publik?
– Dramat berättar om det som står utanför tid och rum. Det handlar om varje människas sökande efter sig själv och sin uppgift. Tar vi ansvar för oss själva? Hur finner vi vår plats i tillvaron?
Leif Stinnerbom menar att hela stycket består av en inre dramatik och att det egentligen bara är Peer själv, som är den enda människan i pjäsen. De andra figurerna finns där för att åskådliggöra hans dilemma och växande. Stycket är fullt av ordspråk och symboler. Den berömda scenen där Peer Gynt står och skalar en lök utan att finna en kärna, är på sätt och vis kärnan i stycket, säger Stinnerbom.
– Är människan lika tom när alla skal dragits av eller finns där en egen ton, hos var och en, som vi alla måste ta ansvar för och låta finnas. Men till hur stor del? Gäller Dovrekungens devis ”Troll – var dig själv – nog!” även för människan?
Hur har du valt att behandla ett så vittfamnande drama?
– Peer Gynt är i själva verket ett läsdrama. Den som ska iscensätta kan ju välja att försöka visa styckets alla olika genrer, det farsartade, det drömlika, det absurda och så vidare – eller bestämma sig för en egen tolkning. Jag har valt drömspelet, vilket ger mig frihet. Vissa figurer i originaltexten faller helt ur, andra får större betydelse.
– Det förekommer tre säterjäntor i början av dramat, då Peer flytt från byn upp till fjället, efter att ha gjort sig skyldig till brudrov. Dessa ser jag som tre ödesgudinnor, som de tre nornorna i den nordiska mytologin.
Dessa väsen låter sedan Stinnerbom dyka upp lite varstans under Peers resor, då han försöker ta revansch på barndomens ynkedom genom att bli kejsare över både andliga och jordiska ting.
Att finna vägen över havet
Leif Stinnerbom berättar att han nästan alltid arbetar på samma vis. Att vara regissör handlar om att ta ställning, innan mötet med skådespelare, scenografer, musiker och andra äger rum. Annars är risken stor att ensemblen far omkring som ett skepp på havet utan någon vid rodret.
– Det gäller att skapa trygghet för alla de personer som deltar i projektet. Att ha tydliga svar då skådespelarna frågar och undrar, sen ska det samtidigt finnas utrymme för att fylla ramen, eller att resonera om vilken väg över havet skeppet ska ta för att komma i hamn.
– Nästan ingen annanstans i samhället är det kollektiva samtalet så betydelsefullt som under arbetet med en uppsättning. Hela processen med att vara ett team som behåller idéer eller förkastar dem är otroligt roligt.
Loading ...
