Stor musikalhelg i Stockholm

RECENSION/MUSIKAL. I helgen hade två musikaler, Singin´ in the rain och Rent, premiär i Stockholm. De två är varandras motsatser. Singing står för det glada, glättiga och glamourösa medan Rent representerar det skitiga, tragiska och mera verkliga. Det märktes tydligt på premiärerna, för även om publiken var yngre och hippare på Rent och Göta Lejon drog Oscarsteaterns Singin´ in the rain flera tyngre kändisar - som om de visste på förhand vilken som var bäst...

Det är inte rättvist att i övrigt jämföra dessa två. Singin´ in the rain vinner med hästlängder – i precis allt.
   På Oscarsteatern gestaltas det tumult som ägde rum när man 1927 bestämde sig för att övergå från stumfilm till talfilm. Dekoren är tjusig. En glassig miljö med proffsiga artister. Det känns Hollywood in i minsta regndroppe – man vill genast upp och plaska själv.
   Fantastiska dansnummer avlöser varandra, där framförallt Karl Dyall och Rennie Mirro ger prov på akrobatik i världsklass. Att dom inte är ”riktiga” sångare kommer dom undan med för att dom är så attans charmiga. När Sissela Kyle sjunger gör det plågsamt ont – hon är så förbaskat bra på att sjunga falskt vilket är en konst i sig. Det spritter i benen och skratten duggar friskt. Föreställningen kommer av sig i när Lasse Berghagen mitt i första akten på galapremiären initierar stående ovationer – artisterna måste välförtjänt vänta ut hyllningarna. Applåderna och busvisslingarna verkade aldrig vilja ta slut.
   Dagen efter har Rent premiär, som bygger på Puccinis opera La Bohème och handlar om hur det är att leva med HIV. Det är en obegriplig föreställning i mångt och mycket som spelas på Göta Lejon. Och även om problemen fortfarande är aktuella hamnar uppsättningen fel i tid. Många kommenterar i pausen om att dom inte förstår. Inte konstigt.
   Man har återanvänt scenografi, grundstommen från Skönheten & Odjuret. Men det finns inget gulligt kvar – det är bara skitigt, grått och rått. I stort sett all dialog framförs sjungande, vilket känns onödigt operalikt. Och ibland är sången rentutav sur. Linda Bengtzing är nyinflyttad på musikalscenen och har inte riktigt lärt sig var skåpet ska stå. Hon tar inte för sig i rollen som den knarkande strippan Mimi och blir inte helt trovärdig. En fröjd för ögat och örat är dock Conny Bäckström som liksom i 2001 års uppsättning av samma musikal åter gestaltar den godhjärtade transvestiten Angel. Han lyser starkast tillsammans med den unga veteranen Linus Wahlgren i den bitvis starka, bitvis röriga föreställningen. Hoppet finns där men har ingen tydlig roll i den här uppsättningen. Liksom den här uppsättningen inte har någon tydlig roll i dagens svenska musikallandskap.