Öppningsscenen i operaversionen av Dancer in the dark är nästan löjligt mycket opera. En nattsvart gotisk kyrka, upplyst av stearinljus, tätt uppradade längst fram i koret. En öppnad kista i kyrkans mittgång och begravningsgästernas breda ryggtavlor demonstrativt vända bort från publiken. I utkanten av kyrkan en ensam liten pojke som plötsligt stegar fram till kistan och stöttar upp sin döda mor.
Scenrummet fullkomligt vibrerar av känslor! Det är storslaget och teatralt – mor och son i en tidlös fresk, helt omöjlig att värja sig mot.
Men så är ju också förlagan – Lars von Triers film Dancer in the dark, med sina omänskliga offer och olösliga moraliska konflikter – som klippt och skuren för operascenen.
Ung mamma offrar sitt liv för att kunna betala en ögonoperation till sin son – snacka om melodramatiskt libretto …
Norrlandsoperan i samproduktion med Det Kongelige Teater i Köpenhamn och hyllade danske regissören Kasper Holten har gjort en beundransvärt tät och intensiv iscensättning (som hade urpremiär i Köpenhamn i september) av Poul Ruders operaversion av von Triers melodram – sprängfull av känsloladdade bilder som öppningsscenen.
Det är en opera i det lilla formatet; kort i längd (endast 70 minuter) och med få roller, där Selma (Susanna Levonen) är operans absoluta centrum. En krävande uppgift som erfarna sopranen Levonen, med dramatiskt tyngd i både sång och skådespel, klarar alldeles utmärkt.
Poul Ruders musik är följsam och speglar känslostormarna på scenen bra även om jag stundom saknar en musikalisk tråd som binder ihop verket tematiskt.
Norrlandsoperans version av Dancer in the dark rymmer spännande frågeställningar om offer, skuld och martyrskap – intressanta teman som ändå delvis lämnas outforskade. Vem är egentligen Selma? Vad är det i hennes bakgrund som får henne att välja martyrskapet? Hur ser Selma och sonens relation ut? Vilka är egentligen människorna på scenen?
Det hade jag velat veta mer om. Denna Dancer in the dark vill massor men hinner mindre.
Loading ...
