Folkteaterns svarta låda har gjorts till ett vitt avlångt rum med publik på ena långsidan. På motsatta sidan har en loftgång byggts upp med trappor ner till golvet. I ett hörn ligger trädgårdsmöbler i en röra. Den hemvändande godsägarinnan Ravneskaja (Anna Andersson) med entourage gör en svepande entré från loftvåningen, vackert sjungande på ryska. På loftet sitter också föreställningens musikanter, Görgen Antonson på fiol och Per Westrin på cello.
Skådespelarna är suveräna. Martin Pareto som den drivne, lokale entreprenören Lopachin är lätt att känna igen och den ende av karaktärerna som verkar vara klar i huvudet. Björn Johansson tar hem ofantliga komiska poänger som den hästlike godsägaren Simeonov-Pisjtjik, för att i nästa sekund komma in som den evige studenten Trofimov. Arabella Lyons är sagolik som betjänten Firs. Anna Andersson gör troligen sitt livs roll som den svårt skuldsatta godsägarinnan Ranevskaja, skör, neurotisk och fortfarande vild av sorg över den son vars död utlöste landsflykten. Myra Neander är perfekt som hennes fosterdotter, den stränga husföreståndarinnan Varja. Ett problem är att det är svårt att höra vad hon säger utom när hon skriker. Liknande problem med hörbarhet, diktion och/eller placering av rösten har alla nya i ensemblen jämfört med de som jobbat på teatern länge. De gamla är hela tiden är hörbara, trots hårt tempo och snabba rollbyten. Förändringens vindar gör sig påminda. En liten pojke drar förbi på rullbräda, det hörs maskinbuller i fjärran och Lopachin går loss på väggarna med motorsåg så fort godset är hans. De ställs mot överklassfamiljens verklighetsflykt, här uttryckt i en fest och en trolleriföreställning mitt i bedrövelsen.
Tjechovs Körsbärsträdgården är Michael Cockes sista uppsättning på Folkteatern i Gävleborg innan han avgår som konstnärlig ledare vid årsskiftet. En grundtanke under hans sju år som chef har varit att teatern ”både i val av teman och spelplatser målmedvetet arbetat med att utgå från aktuella situationer och livsvillkor i länet”. Föreställningen ska turnera i ett län med vacklande arbetsmarknad, avfolkning och kris, men där pjäsens extrema klassmotsättningar saknas. Eller också finns de men är dolda och maskerade. Uppsättningen river av alla sådana masker.
På turnén i länet ska Körsbärsträdgården anpassas till varje ny lokal. Det kan bli drabbande för publiken att få se sitt Folkets hus, sin hembygdsgård eller sin till världsarv utnämnda hälsingegård säljas och bommas igen i slutet av föreställningen. För att lämna plats till något nytt. Den här föreställningen är störande och stark så att det skär i hjärtat.
Loading ...
