Kerstin Thorvall, journalisten, tecknaren, poeten, författaren, som skrev självutlämnande och ärligt om hemliv, kärlek, kropp, kåthet, känslor, ångest… och försörjde en växande familj genom kåserier i veckopressen – inte så fint ansågs det. Skrev barn- och ungdomsböcker – jahaja sa man. Kom med en lång rad romaner om kvinnlig sexualitet och svårigheten att underordna sig kärnfamiljsmallen – usch och fy tyckte en del medan andra utbrast: Äntligen! Och så slutligen, det stora konstnärliga crescendot: När man skjuter arbetare, romanen byggd på hennes egen bakgrund. Fiktion och verklighet vävd till en romansvit som golvade både kritiker och läsare. Kerstin Thorvall, den ömsom haussade och ömsom hånade, det är över hennes person och karisma strålkastaren nu tänts på Kulturhuset stadsteaterns lilla scen.
Sedan Kerstin Thorvall avled 2010 har vittnesmålen duggat. Och nej, hon var inte lätt att tas med denna ärlighetsneurosens femme fatale, men vilken banbrytande författare – läs manlig – har väl varit det? Det är turligt nog heller ingen ”snäll flicka” som gör entré. Istället slungas vi rätt in i Kerstin Thorvalls kosmos. Gunget och rytmen i Jesina-Chikende, framförd av fyra svarta musiker förpassar oss till Senegal, landet där Kerstin dansade sig bort från ångest och ålder.
Rytmen lyfter och laddar. Musikerna lockar, likt kråmande hannar vill de få honan ur boet. Men hon är lynnig, låter vänta på sig, fast när den åldrade Kerstin väl dyker upp i Ann Petréns gestalt är det hon som äger! Iförd kroppstillverkaren Tim Mårtensons yppiga kostym är hon stor, näst intill otymplig. Trots detta, och med stapplande gång, dirigerar hon och hennes käpp allt; musikerna, publiken och så förstås Majsan, Stina …eller ” vad hon nu heter”, assistenten som ska hjälpa till att till exempel ringa psykteamet när oron blir för svår. Gärna just när klockan passerat fem och ordinarie personal slutat för dagen.
Misa Lommi pilar som en vessla fram och tillbaka för att uppfylla Kerstins önskemål. Utstjälpta papper, tider till optikern, handpåläggning, påminnelser… och så funktionen som medaktör i förskjutningarna av tid och känslolägen. Vackrast när Ann Petrén och Misa Lommi lägger sitt gestaltande över varandra likt tonade filter vars kombinationer skapar nya färger. En Kerstin bortom tiden liksom bortom den bok föreställningen bygger på.
Självklart utgör Åsa Mattssons text ryggrad men här finns också något annat och eget. Pjäsen har gemensamt formats av Carolina Frände, Åsa Lindholm och skådespelarna som en tribut till rätten att få vara såväl a hell of a woman som gammal nojjig satkärring, allt i samma person. Ann Petrén härbärgerar dem bägge tillsammans med drömmen om att likt Kerstin själv få var ”en stor skär pion som skamlöst öppnar sig…”. Hon kastar kroppens tyngd, smärta och begränsning och glöder i hettan, rytmen och musiken.
När Ann Petrén och Misa Lomma dansar över scenen spelar det ingen roll att den ena är tunn och blixtsnabb och den andra stor och omnipotent. Tillsammans framkallar de närvaron av ett tredje, ett frustande liv och en längtan som känns som sprungen ur Kerstin Thorvalls egna rader: ”Nu gör jag det./Nu går det inte att hålla igen längre./Bladen slår ut vare sig jag vill eller inte./ Jag rår inte för det./Förlåt mig.” *
Skillnaden är att här behöver alls inget förlåtas. I Carolina Frändes regi och i framför allt Ann Petréns gestaltande, är Kvällarna med Kerstin en storartad tribut till frustande liv, lust och otämjbar egocentricitet.
* Ur Doften av pion, Bonniers 1980
Loading ...
