Hamlet (Jakob Hultcrantz Hansson) vaknar bakfull och näck på en parkering bland bilvrak och brinnande bensin. Polarna hämtar byxor och öl i sexpack. Töm och glöm, låt partyt fortsätta! Mitt i detta går det upp för Hamlet att pappa är död. Hamlet är på Uppsala stadsteater en slackerprins som varken verkar veta varför just han blivit prins eller vad han nu ska ta sig till.
Linus Tunström har tagit Hamlet till vår tid, till västerlandet – eller rakt ut i rymden där ingen människa kan leva. I fonden tronar Saturnus – en planet som genom historien fått symbolisera allt från dominanta fäder till död och förintelse. Så passande – och så snyggt. För mitt i det karga rymdlandskapet är det just död, ensamhet, förintelse – och pappa som står i centrum. Pappa kungen (Claes Ljungmark) har enligt egen utsago blivit mördad av sin bror Claudius (Lindy Larsson) som också gift sig med drottning Gertrud (Lolo Elwin).
Därmed har Claudius makten över kungariket Danmark och Hamlet vill hämnas sin faders död. Ljungmarks vålnad är skrämmande, tillsammans med de Hieronymos Bosch-liknande skärseldsfigurer som följer honom. Ljungmark glider sakta och hotfullt bakom de glasväggar som skiljer död från levande, makt från maktlöshet, vansinne från förnuft. Står i bakgrunden och röker långsamt, iakttar. Hans bror är en mild kung, lite folkpartistmesig – men han får hålla en bit av Barack Obamas fredstal som går ut på att vi kommer att ha krig under hela vår livstid. Se där ett fredstal av en krigförande ledare, en ulv i fårakläder.
Ofelia (Elisabeth Wernesjö) är en raggarbrutta som drunknar lite i skymundan, inte så mycket för att Hamlet mest verkar leka med hennes känslor, mer för att allt rasar runt henne. Hennes kärlek Hamlet blir galen, hennes far Polonius (Göran Engman) skjuts, hennes bror Laertes (Peter Viitanen) är i Frankrike och ingen i hela världen verkar riktigt snäll. Men är Hamlet verkligen galen? Hultcrantz Hanssons prins sätter på sig glasögon när han blir vansinnig, glasögon som kanske får honom att se klarare – de tjocka glasen till trots.
Tunström genomför sin samtidskommenterande Hamlet som en blandning av total modernitet och mysteriespel på samma gång. Det är ett storartat undergångsscenario. Visst svajar det till då och då, visst är det infall som inte alltid är helt motiverade – men Tunström har skapat en uppsättning av det som kallas pjäsernas pjäs som är något så ovanligt som direkt politisk, klaustrofobisk, och med en slutscen som får mig att darra till av känslan att vi alla faktiskt är fullständigt ensamma i en stor och mörk rymd.
Loading ...
