I husarernas gamla ridhus i Eksjö – denna strängt manliga bastion – spelas det feministisk dramatik i sommar. Här, där ingenjörstruppernas elitsoldater normalt tränar minröjning inför uppdrag på Balkan eller i Mellanöstern, berättar Smålands Musik och Teater i stället historien om hednakvinnan Blenda som med charm och list avväpnar en hel här med ursinniga bärsärkar. Som gentjänst avtvingar hon den kristne Konungen ett löfte om lika arvsrätt för kvinnor.
Ingegerd Monthans nyskrivna pjäs bygger på Blenda-sägnen, välkänd i hela södra Småland – ett område där döttrars arvsrätt varit lag sedan urminnes tid.
– Exakt när Blenda skall ha funnits vet man inte, säger Ingegerd Monthan. Legenden är från förkristen tid, men enbart Blenda-historien hade inte räckt att bygga en stor föreställning på. Därför förlade jag handlingen till tidigt 800-tal, en tid då kristendomen började tränga in i landet. På så vis kunde jag också arbeta med motsättningar mellan kristna och asatroende och jag lät två kvinnor leda striden: den kristna Gudrid och hedningen Blenda. Och dom är stenhårda både två.
Ett beställningsverk
Blendas bröllop är ett beställningsverk av Smålands Musik och Teater och resultatet av ett samarbete mellan musikern Bengt Berger, regissören Leif Sundberg och dramatikern Ingegerd Monthan.
Det stora formatet var bestämt från början: i föreställningen ingår, förutom teaterns egna skådespelare och Jönköpings Sinfonietta, ett hundratal amatörskådespelare från Eksjötrakten, däribland två körer och en kvinnlig slagverksensemble.
– Slagverksensemblen kom sig av att Blenda-sägnen utspelar sig i Värendsbygden och just Värendstrumman är en av få folktrummor som bevarats in i vår tid, berättar Ingegerd Monthan. Vi lät tillverka ett 30-tal kopior i Turkiet och de kvinnliga slagverkarna har övat på trummorna i två års tid.
– Enligt myten så lyckades Blenda inte bara utverka lika arvsrätt för kvinnor; hon gav dem också rätt att rida till sitt eget bröllop som till strid, ackompanjerade av dånet från Värendstrummorna…
Annorlunda bild av Vikingatiden
Säga vad man vill om Blendas bröllop – någon fredspistel är det inte. Kvinnorna vinner sina segrar genom att skära halsen av männen och både Gudrid och Blenda är beredda att dö eller döda för sin tro. Regissören Leif Sundberg:
– Pjäsen känns aktuell i den värld vi lever i. Trossamfund står mot varandra, folkslag förintar varandra. Och allt det finns i vår historia också. Vikingatiden har ofta beskrivits som en härlig tid, full av äventyr. I själva verket var det en tid av härjningståg och förstörelse, inte sällan i trons namn. Blenda är själv en kvinnlig fundamentalist som går i döden för sin tro. Och det innehållet har känts angeläget att föra fram här, i sagans form.
Kanske behöver man inte gå tillbaka till vikingatiden för att hitta svenska paralleller. När kristna Gudrid i andra akten sätter en pil i ryggen på den falske munken säger hon sig göra det i Guds namn. Mirja Burlin står där med bågen lyft, skir och blond som barnflickan från Knutby. Blenda i sin tur – Åsa Arhammar – dödar sin egen man för att få lugn och ro i församlingen.
Konsten att jobba med amatörer
Ingegerd Monthans pjäs är inte riktigt lik de stora amatöruppsättningar som brukar fylla Sveriges teaterlador på somrarna. Den är mörkare, grymmare, mer tvetydig i budskap och tonfall. Men entusiasmen bland amatörskådespelarna är densamma som i mer uppsluppna produktioner. Kärnan i amatörgruppen kommer från krönikespelet Mellan eld och eld, som spelats som sommarteater i Eksjö de senaste åtta åren.
För regissören Leif Sundberg har arbetet med amatörgruppen också varit speciellt givande:
– Jag har inte jobbat så mycket med amatörer tidigare och aldrig med en så här stor uppsättning. Det är fantastiskt att se hur dessa människor kommer direkt från sina vanliga arbeten vid halv sextiden och kastar sig in i repetitioner som kanske varar fyra-fem timmar. Och det två gånger i veckan.
– Samtidigt gäller det att vara försiktig: amatörerna är ju med just tack vare sin lust att spela teater och den lusten får man inte slita ned genom alltför hårda repetitioner.
– Jag försöker hitta dramatiska uttryck som dom kan omfatta, som bygger på deras egna personligheter i ett kollektiv. Dom har ju inte skådespelarens färdigheter – det dom ska göra ska kunna öva in och upprepas. Det får inte vara för komplicerat men inte för rakt upp och ned heller.
Dramatikern Ingegerd Mothan har däremot arbetat med stora amatöruppsättningar tidigare:
– Det gäller att skapa stora scener, stora uttryck och inte ha för långa talpartier för amatörskådespelarna. Över huvud taget handlar det om att arbeta i förstorad skala med allting när man skriver för en scen som denna. Det måste vara stort och rent, det går inte att göra något slags TV-teater av det, med små nyansskillnader – ögonkast och liknande.
Loungejazz och konstmusik
Den fina minröjningssanden i ridhuset är utbytt mot grövre ridhussand. Tillsammans med trädekoren, ton i ton med den hundra år gamla interiören, bildar den ett tidstypiskt element i vikingabyn – och underlättar förstås entrén för föreställningens två ridhästar. Det är gott om utrymme båda på bredden och på djupet: Blendas och Gudrids tjänarinnor rör sig ofta i grupper, hedniskt rött mot kristet blått. Två nattsvarta korpar, Hugin och Mumin, ilar runt mellan kombattanterna som föreställningens clowner och sanningssägare, och längst bak, kanske trettio meter från publiken, sitter Jönköping Sinfonietta uppflugen på en läktare och ger musikaliskt understöd. Kompositören Bengt Berger har struntat i alla referenser till tidig musik; i stället smyger han in loungejazz och modern atonal konstmusik i teatermixen och, inte minst när Värendstrummorna kommer in i slutscenen, afrikanska och indiska slagverksrytmer.
”Blendas bröllop” är naturligtvis ingen billig produktion – ca 4 miljoner kronor lär notan stanna på – å andra sidan har Smålands Musik och Teater en ovanlig, men ganska smart repertoarpolitik: man kör musikteater bara vartannat år, och i stället för att portionera ut slantarna på flera småproduktioner slår man på stort när det väl gäller.
Kanske är det också i blandproduktioner av det här slaget som svensk teater i dag har råd att vara både frikostig och kritisk: frikostig med färg, rörelse, folk och flärd, kritisk mot tillståndet i världen.
Loading ...
