Stormen anses vara William Shakespeares farväl till både teatern och livet. Och liksom han låter Prospero bryta sin trollstav i slutet av pjäsen lade också Shakespeare sin fjäderpenna åt sidan för att fem år senare möta döden.
Under tolv långa år har hertigen Prospero (Clas-Göran Söllsgård) levt tillsammans med sin dotter Miranda (Emelie Strömberg) på en karg och ogästvänlig ö. Orättmätigt har han blivit avsatt från tronen av sin bror. Men i landsförvisningen har han haft gott om tid att tänka ut en gruvlig hämnd. När så ett skepp närmar sig ön med brodern ombord frammanar Prospero en storm med hjälp av luftanden Ariel.
Shakespeares Stormen betraktas som en av hans mest svårtolkade pjäser, och kanske också den mest utflippade. Den rör sig fritt mellan allehanda genrer där ytterligheterna ställs mot varandra. Det sagobetonade med andevärlden rör sig parallellt med det mer konkreta. Hämndlystnaden ställs mot förlåtelse och det komiska ställs mot det tragiska. Herrskapsfolk mot pöbeln.
På Malmö stadsteaters stora scen reser sig scenografen Finnur Arnar Arnarsons karga klippor mot fonden. Det är inte en direkt gästvänlig ö de skeppsbrutna kommer till. Tankarna förs både till Islands vilda natur och till Astrid Lindgrens sagobetonade världar. Och det är kanske inte helt fel. Stormen riktar sig nämligen såväl till en yngre publik som till en äldre. Regissören Gu∂jon Pedersen har tagit fasta på det naiva och barnsliga i texten – sålunda befolkas scenen av allehanda burleska och komiska figurer och det är ingen hejd på de galna upptågen på scenen.
Håkan Paaskes ömklige och deprimerade kung Alonso gör entré i ett klädskåp på hjul med en golfklubba i handen i stället för spira. Luftanden Ariel (Birte Heribertson och Cecilia Lindqvist) dyker upp i glittrande nattklubbsutstyrslar med tillhörande sjöjungfrustjärtar – idén att låta två skådespelare dela på rollen är strålande.
Soloinsatserna är bra från samtliga i ensemblen men framhållas bör Magnus Schmitz i rollen som munkskänken Stephano som här blir motorn i hela föreställningen. Jag ertappar mig själv flera gånger med att vänta på hans nästa entré. Det jag hittills har sett av Schmitz sceniska begåvning har varit strålande och hans komiska begåvning är inget undantag.
Fredrik Gunnarsson har ingen lätt uppgift i rollen som Caliban som här måste röra sig mellan det komiska och det tragiska. Gunnarsson kämpar hårt med ytterligheterna.
Anders Ortmans musik, framförd av en levande orkester interagerar med skådespelarna på scenen och skapar många komiska ögonblick som när ensemblens samtliga män iförda peruker och aftonklänningar utför ett kabaretnummer.
Men trots att det är ett gott hantverk som utförs av samtliga på scenen och det bitvis är riktigt, riktigt bra är det något jag saknar. Magin från Shakespeares penna lyckas aldrig infinna sig helt.
FOTNOT
Den 14 mars bytte Malmö dramatiska teater ut sitt namn till Malmö Stadsteater och heter så hädanefter.