Att låta de medverkande artisterna göra något som ligger utanför deras egentliga kompetensområde är ett uttryck för mod. I synnerhet hos en perfektionist som Kenneth Kvarnström. Men tack vare väl avvägda rörelser blir musikern Jonas Nordberg en motvikt till dansarna Kenneth Bruun Carlson och Janne Marja-aho. I deras maskulina gemenskap är Cilla Olsen, ett främmande inslag, men genom Norberg får också hon en lierad, och därmed ett fotfäste i föreställningen.
Mognaden avspeglas i hur skickligt Kvarnström låter det psykologiska skeendet flyta genom dansarnas kroppar i konstant skiftande konstellationer. Lite överraskande leder han betraktarens tolkning genom ett kort inslag av text, även den fragmentariserad och framförd av samtliga tre dansare. Texten, en dialog om sorg och saknad, samspelar med rörelsen som präglas av behärskad desperation, uppblandad med vad som skulle kunna beskrivas som sensuell brutalitsm.
Ett annat uttryck för mognad är att Kvarnström har renodlat sitt koreografiska språk till dess absolut grundläggande beståndsdelar. Detta gör de oväntade dansinslagen av ickedansare, tal av ickeskådespelare och countertenor-sång av en icke-countertenor till utropstecken. Utropstecken som är lika väl genomförda och perfekt inarbetade som allt annat i verket.
Föreställningen får sin grundstämning av Jens Sethzmans raffinerade scenografi och ljussättning, ett upplyst mörker med dagrar som för tankarna till barockmåleri. Kompositören och musikern Ola Hjelmbergs musik ger föreställningen en dov grundpuls. Den subtilt interfolierade barockmusiken som framförs på luta (teorb) av Jonas Nordberg tillför ytterligare en dimension till föreställningen.
Men snälla Dansens Hus, två föreställningar är alldeles för litet! Det här är en föreställning som är värd att ses av många, många fler. En snabb repris tack!
Loading ...
