Giuseppe Verdis Otello har allt som gör en riktigt, riktigt bra opera – fantastiska körpartier, en (för operavärlden) trovärdig historia, starka melodier, klassiska solopartier och sinnrika musikaliska arrangemang.
Det är lätt att förstå verkets dragningskraft – här finns en möjlighet för operahus att charma både ny och gammal publik.
Norrlandsoperans version är inget undantag. Här finns massor att tycka om, inte minst musikaliskt. Nerifrån orkesterdiket skapas det vacker dramatik under ledning av alltid lika duktiga dirigenten Rumon Gamba och på scenen imponerar dramats tre huvudpersoner med genomgående strålande sånginsatser.
Kraftfulla barytonen Kosma Ranuer bjuder dessutom på ett sceniskt mycket mångbottnat porträtt av skurken Jagos nattsvarta ondska och ångest inför den egna destruktiviteten. Maria Fontosh, som Desdemona, gör också hon en mycket stark tolkning, inte minst i fjärde aktens klassiker Ave Maria där hon hittar en finstämd balans mellan desperation och uppgivenhet.
Ronald Samm är en musikaliskt mycket duktig Otello men har dock problem sceniskt med dubbelheten i Otellos väsen. I Samms tolkning ser vi bara osäkerheten och svagheterna, inte beslutsamheten och kraften som också gör ledargestalten Otello.
Regissören Dmitri Bertman har annars gjort ett mycket fint jobb med Verdis klassiker; föreställningen rymmer både schwung och massor av spelglädje. Tillsammans med koreografen Edvald Smirnov har han bland annat skapat mycket kraftfulla gruppscener. Kören som hålögda zombies i andra akten ger exempelvis en sammanhållen och effektiv bild av Otellos växande förtvivlan.
Scenografen Astrid Jansons scen andas karibiskt 1950-tal, den gamla presidenten Fulgencio Batista och ett nöjeslystet Kuba; kvinnorna är svalt eleganta i fantastiska Mad men-klänningar och männen coola killar i lössittande kavajer.
Otellos hov och parets sovrum presenteras med hjälp av två intrikata ställningar i stål och plexiglas. Lite trist att behöva se ännu en klassisk tragedi ta steget in i moderniteten med hjälp av iskalla gråtoner, men visst, den metalliska scenografin funkar för att understryka ondskan och det oåterkalleliga i Verdis tragedi.
Otello är en av Norrlandsoperans största produktioner någonsin. Det märks. Det här är opera i det stora formatet – stor musik, stora känslor och storslaget.
Loading ...
