Ångvisslan tjuter och ett lokomotiv pustar igång. Tidningsstället med veckans Pravda skälver och Vladimir Lenins porträtt på väggen darrar. Vi doppar de ryska kakorna i urvattnat te* och ser Lena Bogegårds fårade Sonja brottas med bankbreven. Pannan är djupt veckad. Dörren mot perrongen öppnas, ur ångröken stiger en violinist i sliten frack in. Lennart Bäcks Andrej förser sig med mörkt bröd och kålsoppa i kantinen.
Vi har mött Anton Tjechovs figurer förut – hon från Onkel Vanja och han från Tre systrar. Men för dem är det här det första mötet. Deras samtal avslöjar vad som har hänt dem under de 20 år som har gått, och deras öden delar drag.
I försöken att frisera bort att drömmarna aldrig blev av finner Andrej och Sonja varandra. Ett tafatt men ömsint möte.
Brian Friels text andas Tjechov, men håller högre fart och lämnar mindre outsagt. Här sägs vad Tjechov lät oss förstå. Kanske är det nödvändigt, eftersom Friel endast är karaktärernas gudfar.
Att scenografen lyckats har jag redan antytt, Länsteaterns scen är en järnvägsrestaurang i början av det ryska 1920-talet. Även regissören Helge Skoog och skådespelarna har verkligen åstadkommit något. Lena Bogegård är strålande finstämd, medan Lennart Bäck är bäst med fart och glöd som smittar. Tillsammans accelererar de spelet från försöken att hålla skenet uppe, genom de uppriktiga bekännelserna till upprymdhet. Såväl Sonja som Andrej älskar vodka från Charkov.
Länsteatern bjuder Gotlandspubliken på ett vackert möte mellan två fiktiva individer som aldrig har vågat lämna sin trista tillvaro, av rädsla att något skulle ske. Två personer vi alla känner och möter varje dag.
Efterspel levereras dessutom med extramaterial, precis som en dvd-film. Vad sägs om alternativa slut och bortklippta scener? En komisk lek med teaterns möjligheter och begränsningar. Sådant kan man kosta på sig när man lyckats med huvudnumret.
*Under föreställningen serveras ryskt te och zemelakh (ryska kakor).
Loading ...
