Storstadshumorns puls

Stockholm 2006. Jag befinner mig på Norra Brunn, en etablerad krog som blivit synonym med standup comedy. Eller ståupp, som det heter på svenska idag. Företagsgäster dricker avec i väntan på att bli underhållna. Eller förnedrade. Det är högt i tak. Tre manliga ståuppare i 30-årsåldern äntrar scenen efter varandra, och gör tydligt att snusk är alla skämts främsta krydda. Inga fräckisar av den hederliga sorten – välkammade fram till slutpoängen – utan grova rakt igenom.
   ”Ska ni ut och knulla?” är kommentaren som kastas över två nödiga åskådare som rest sig ur publiken på Big Ben stand up klubb, undersökningens uppstickare. Varför ladda ett skämt med finess i ett årtionde när vi redan sett allt på tv? Pang på rödbetan bara. Källarscenen på Söder är ett internt kompishak med varierande åldrar framför och bakom mikrofonen. Både kvinnor och män uppträder.
   Personliga tillkortakommanden är ett plus att skämta om och utnyttjas av samtliga komiker. Gärna egenskaper som faller utanför en gängse könsnorm, och därför ses som lustiga ”brister”. Till exempel, manlig ståuppare: ”Alltså, jag fattar INGENTING om racing” eller ”jag är usel på bodybuilding”. Sådana typer av skämt tycker publiken är roliga. Temat feminism narras på båda scenerna, och stereotyper är komikernas heliga kor…
   Vilket osökt för oss in på ståupparnas dragning åt imitation. Det råder ingen tvekan om vilka de hetaste kändisarna är år 2006. Väder-Tone, Runar och Göran Persson. Celebriteterna dyker upp med jämna mellanrum, tillsammans med diverse dokusåpadeltagare.
  
PUBLIKPÅHOPP ÄR ETT FEGISGREPP som stinker nittiotal. Att kommentera fula slipsar och lustiga frisyrer är inte 2006. Men de existerar fortfarande (se ovan), som kortare pausfåglar, och avrundas ofta med ett ”förlåt”.
   Länge tror jag att lustigheter om Människan är det enda kvällarna har att erbjuda, förkroppsligade av ståupparen själv, eller möjligen av en ofrivillig publikrepresentant. Men så händer det – en politikchock. Magnus Betnér tar tillfället på Norra Brunn att hålla en monolog mot kvinnoförtryck och uppmanar till engagemang hos åskådarna. Utan att skämta. Han bemästrar en lång obekväm tystnad, och sätter punkt med några skämt om manliga könsorgan. Publiken skrattar hysteriskt av förlöst lättnad.
   Betnér är den enda av komikerna som har politik som huvudtema, istället för stickspår. Visst, politik får plats även hos andra underhållare, men i mindre doser. Arbetslöshet, klassindelning och rasism är några aktualiteter som dryftas med knorr. Homofobi och vitsar om penisavund faller dock utanför en i övrigt tidsenlig ”politisk moral”. Mobiltelefoner är, trots sina år på nacken, en modern manick att skoja om. Att äldre kvinnor har ett sexliv verkar vara årets insikt – temat florerar i ett spann av skämt. Liksom fågelinfluensan, växthuseffekten och tidelag (!). Men som sagt, egot tar den egentliga fokusen, vilket visserligen ligger i ståuppens natur. Eller ligger det i stockholmares natur? Liksom kvickheterna om den egna fåfängan?
   
SOM EN JÄMFÖRELSE kan den göteborgska humorshowen Mitt livs paj, som gästade Stockholm i våras, nämnas. Den representerar ”snäll humor”. Inga angrepp. Inga aktualiteter. Inga stötande moment. För säkerhets skull är även kändisarna som omnämns passé (Fader Fouras och Anders Järryd, minns någon?). Kanske blir showens teman något missvisande, eftersom den mer liknar revy än ståupp. Och kanske behöver man befinna sig i Göteborg för att få uppleva den riktigt genuina Göteborgshumorn.
   På de två Stockholmsklubbarna står media för råmanus och skämten följer samma värdering – lokalt, personligt och aktuellt (krogshowen R.E.A, Roligt. Elakt. Aktuellt. är ett annat exempel). Vad som står i tidningen eller visas på tv är givna skämtstoff. Men att skoja om fenomenet media och dess makt är inget nummer på repertoaren.