Sverigepremiären av Howard Korders Storstadsljus på Göteborgs Stadsteater är på flera sätt den injektion av modern, frisk och visuellt läcker scenkonst som stora scenen sedan länge varit i behov av. Det var ett bra tag sedan jag trivdes så väl i den salongen.
Staden, ljusen och människorna har alla lika stora roller i pjäsen. I vilken stad pjäsen utspelar sig nämns aldrig, men musikvalet och andra attribut för tankarna till New York. Det är ett rikt myller av människor vi stöter på, precis som väntat i storstadens hjärta. Stefan Metz har skapat en gedigen och snygg föreställning där de många personporträtten tecknas skickligt på djup och yta och där musik, ljus, mask, kostym och inte minst scenografi ges stort och fantasieggande utrymme. Alex Tarraguels Rubios scenrum expanderar och snurrar i svulstiga, runda plexiglas som speglar sig snyggt mot varandra. Hans kostymer är även de uppkäftigt urbana. Ljuset är naturligtvis extra viktigt här och Max Title leker med stora följespotar på publik och ensemble på ett roligt sätt.
Allting kretsar kring två unga kvinnor, Lillian och Rose, arbetskamrater på ett större varuhus i staden. Via det trista jobbet, misslyckade relationer, partyn som urartar och drömmar om ett annat liv följer vi så dessa två under ett dygn, ständigt med staden som skugga. Sara Sommerfelds Lilian är den från småstaden inflyttade, lite mer försiktiga dock med-stora-drömmar-om-framtiden-karaktär vi känner igen från otaliga amerikanska filmer. Sommerfelds tolkning är finstämd och högst trovärdig. Grannflickskänslan är mysig utan att bli det minsta klibbig.
Ruth Vega Fernandez som beskäftiga Rose är Lilians motsats. Denna charmerande och bittra storstadsbrud med alla svar på tungan, ändå ristande av bekräftelsebehov gestaltas starkt av Fernandez i kaxig kostym. Spelet mellan dessa två sidor av den unga storstadsmänniskan är mycket välfungerande och tajt. Värd att framhållas är också Bahador Foladi som förekommer i många olika mindre roller, men som finner sig väl tillrätta överallt och levererar övertygande porträtt med stor komisk känsla. Likaså är Tomas Nystedt nämnvärd i samtliga sina småroller, särskilt som den sliskige lånehajen utan samvete eller moral. Ensemblen som helhet är högst sevärd.
Musiken är framträdande. Frank Sinatras fantastiska örhängen i nedtonad tillika magnifik Anna Ternheimsk tappning samsas med nyskrivet material av denna begåvade singer-songwriter. Inte undra på att stadsteatern gått ut hårt med hennes namn i marknadsföringen.
Pjäsen problematiserar inte storstadslivet på något djuplodande vis. Texten är lättåtkomlig, underhållande och tidvis snudd på banal, lite som en såpa. Den belyser dock både ensamhet och utsatthet på ett allmänmänskligt och tilltalande vis och föreställningen som helhet lyckas med spelglädje och fantasi att förmedla just det.
LÄNK
Läs Nummers intervju med Sverrir Gudnason
Loading ...
