Det här är första gången vi talar med varandra, konstaterar Ann i Höst och vinter. Den familjemiddag som regelbundet hålls i den gråblå salongen på Östermalm, för att upprätthålla en skärva familjesammanhållning, går mot sitt slut.
Och vilken kväll det har varit! Aggressiva konfrontationer, blottade livslögner, ångestattacker… Det är ingen överraskning att Höst och vinter, ur Tre borgerliga kvartetter, var med om att utnämna Lars Norén till familjeinfernots hovdramatiker. Ulla Gottlieb regisserade urpremiären i Danmark, och firar nu tjugoårsjubiléet med en strålande repris på Fria teatern i Högdalen.
Det är bara i första scenen, där samtliga i kvartetten talar förbi varandra, som dialogrytmen känns konstlad. Möjligen är det en uppstartssvacka, för kort därefter är jag insugen i de konfliktsvängningar som trummas fram via träffsäkra Norénska språkrytmer.
Pappas flicka Ann (Lena Mossegård) är rebellen och ensamstående mamman som trots att hon närmar sig de fyrtio trycker gaspedalen hårt i tonårsupprorets botten, hysterin är aldrig mer än ett andetag bort. Storasyster Ewa (Odile Nunes), van sedan barnsben att stå tillbaka, har utvecklat ett svårartat duktiga flickan-syndrom. Modern Margareta (Birgitta Sundberg) är matriark av det hårdföra slaget, som till en början vägrar låta Anns anklagelser skrynkla ansiktets pressveck. Så småningom bryts hon ner och ändrar krigslist: nu måste hennes make välja mellan dem båda. Ett omöjligt uppdrag för Henrik (Håkan Jonson), en beslutsoförmögen krake som slätar över familjeproblematik och glesnande besök på läkarpraktiken med whisky… sherry… lite portvin någon?
Rollfördelningen i familjen är nästan parodisk. Men precis när förtrollningen riskerar att brytas kastas maktordningen plötsligt om, nya sidor hos karaktärerna presenteras och sympatierna växlar – mest rörd blir jag när Ewas stelopererade känsloliv spricker.
Och på samma sätt, just som man tror att man inte kan utstå mer ångest, serveras en strimma ljus, ett humorpansar inför nästa stålbad.
Publiken lämnar salongen mol tyst men redan i foajén går diskussionen på högvarv: igenkänning och självrannsakan är resultatet av Fria teaterns fina Höst och vinter. Ett stycke svensk teaterallmänbildning och en påminnelse om att den enskilda människan är liten i den stora existens som är en familj.
Loading ...
