Stränder är inte som Teatr Weimars förra produktion, den monumentala, orkestrala Arrival cities Växjö. Här är det tunga beats, gitarr och bas, i Kent Olofssons mörka, råa musikaliska ljudlandskap. Men temat är detsamma: flyktingerfarenhet och migration. Och här finns en innehållslig detaljlikhet. Tal om döda kroppar på stranden antyder att spelplatsen är Lampedusa, oktober 2013, då fler är 360 afrikanska migranter miste livet i havet.
De döda kropparna är emellertid osynliga. Pjäsen är en dialog mellan två vittnen, ett älskande par vars replikväxling ömsom handlar om kärleksrelationen – med karaktäristiska försäkringar om evig kärlek – ömsom om overkligheten och passiviteten inför den ofattbara katastrofen: ”allt är bara mörker och natt och död”. Scenen är omgiven av nätstängsel, som ett flyktingläger, men det är oklart om de två gestalterna är flyktingar som lyckats rädda sig, eller ortsbor. Språket förlorar sin mening, det olösliga i europeisk flyktingpolitik gör att katastrofen inte är en enstaka händelse. Den är evigt pågående.
Pjästexten innehåller ingen öppen referens, men jag associerar ändå till EUs kommissionär för migrationsfrågor Cecilia Malmström, och hennes reaktioner efter Lampedusa. Politikerspråket, eller det allmänt välvilliga men maktlösa språket över huvud taget, ställs gentemot verklighetens språklösa obönhörlighet. ”Alla ser och vet, men ingen gör något … Ingen kan stoppa det som händer här”.
Pjäsgestalterna drabbas av autenticitetsbrist inför fasorna, men också inför likgiltigheten. Stränder är kanske inte Teatr Weimars konstnärligt mest högtstående verk. Men det är definitivt ett av de mänskligaste, mest expressivt laddade, mest naket existentiella. Sannerligen, som pjäsen säger: hur bebor man egentligen den här världen?
Loading ...
