Stressad cirkus

Jag får ingen rätsida på det här. Flickan som försvann är en hurtig blandning av klassiska sagor, nycirkus, jazzbalett, street, kontaktimprovisation, mim och lite till. Scenerna växlar snabbt, liksom ljud- och ljusbild, kostymvarianter och känslouttryck. Dansarna jobbar med stora gester och är nästan på väg upp i publiken i sin iver att få kontakt.
   Attityden är liksom gosigt uppfordrande: Klappa nu! Skratta! Tyck om oss! Det känns ungefär som på traditionell cirkus, när pajasen dundrar in och kräver att barnen ska gilla och krama honom.
 
Visst, jag inser att det yviga, överdimensionerade är ett stilgrepp hämtat från clowntradition och mimkonst. Föreställningen ska kanske kännas nycirkus med betoning på cirkus, och bjuda på riktigt många trick. Sådant uppskattar barnen, ju. Så det blir allt från styltor och rullskridskor till röda pilatesbollar och stora lådor som trollar bort människor.
   Men numren är lite för många och kasten mellan dansstilar och episoder lite för tvära. Man hinner inte landa och njuta av det sköna som trots allt finns där.
 
Till att börja med är anknytningen till Tomas Sjöstedts scenografi lyckad som poetisk nycirkusfond. Han använder klara färger och tydliga former på ett sätt som förstärker det melankoliska, vackra och mänskliga som för mig är den känslomässiga essensen av nycirkus. Vidare gillar jag att dansaren David Tanzillis franska får lov att klinga så vackert genom hela föreställningen – det tillför en lyrisk, lite beslöjad och liksom klassisk ton till helheten. Sist men inte minst fungerar koreografin när den tonas ner och går i moll. Där finns en hel del.

En frustande glad show med killar i tyllkjol är väl inte så pjåkigt för en ung publik – låt vara att det är långt ifrån nytt. Flickan som försvann kan nog bli väl mottagen av den barnpublik den är avsedd för. Men jag önskar ändå att man hade vågat fria lite mindre till sin publik, och lägga mer fokus på till exempel ”flickans” utanförskap. Jessica Andrenacci som dansar huvudrollen har utstrålning nog för att stå ensam på scen i mer än tre minuter.