För sextonde året i rad ger Strindbergssällskapet ut en antologi med texter om Strindberg och hans verk. Alexandra Coelho-Ahndoril har läst Strindbergiana volym 16.
1908 fick hon drömrollen som Eleonora i Påsk på Intima teatern, berättar Anna Flygare för skådespelerskan Margreth Weivers. Och de ömsinta breven från August Strindberg fick henne alltid att känna trygghet tillsammans med hans pjäser: Anna Flygare skulle komma att bli en av våra stora strindbergstolkare.
Strindbergssällskapet ger för sextonde gången ut sin samling essäer under namnet Strindbergiana och årets antologi har blivit ovanligt lyckad. Den väl använde och något slitne nationalförfattaren känns nästan ny igen; det är faktiskt både intressant och relevant att denna gång betrakta aspekter av hans liv och verk.
Hög kvalitet
Skälet till den höga kvalitén beror givetvis på årets tretton författare.
Den första texten är skriven av kritikern Leif Zern som elegant ifrågasätter synen på Strindberg som nationalskald med utgångspunkt i Strindbergs egna ord om att det är författarens verk man ska vallfärda till och inte hans grav. Zern funderar även kring frånvaron av en egentlig strindbergstradition i Sverige och finner själva kontinuiteten hos skådespelarna. Ett känsligt arv som löper från Harriet Bosse och August Falck, vidare till Lars Hansson och Inga Tidblad, ända fram till våra dagars uttolkare i Lena Endre och Krister Henriksson. Egentligen rör det sig bara om tre generationer mellan dessa skådespelare.
I årets Strindbergiana kommer också skådespelaren Keve Hjelm till tals. Han berättar om adrenalinchocken när han som pojke för första gången stötte på skriven dramatik, Erik XIV av Strindberg. En personlig text som kan fungera som en fingervisning om delar av den djupläsningsmetod – att arbeta med en pjästext i sin helhet så till den grad att en sorts självklarhet eller nödvändighet uppstår – som Keve Hjelm praktiserar i sitt skådespelararbete.
Blandade ämnen
Strindbergskännaren Egil Törnqvist gör en intressant analys av hur det ser ut när två konstnärskap ömsom förenas och ömsom brottas med varandra i en genomgång av Ingmar Bergmans fyra uppsättningar av Spöksonaten från 1941 till 2000 på Dramaten.
Thorsten Flincks kaotiska uppsättning av Fadren, som fylldes med sceniska bokstavligheter och klichémässiga referenser, undersöks av Björn Meidal tills man som läsare faktiskt tycker sig ha både sett föreställningen och blivit omtumlad av den.
Litteraturstuderande Sebastian Casinge analyserar avslöjande Strindbergs Tschandala från 1888. I berättelsen låter Strindberg den psykologiska striden mellan läraren Törner och ”tattaren” Jensen symbolisera striden mellan övermänniska och undermänniska. Genom att teckna tattaren med enbart schabloner framstår Tschandala på sitt obehagliga sätt tidstypiskt rasistiskt.
Strindberg i vår tid
Kanske känns texterna i årets Strindbergiana så läsvärda på grund av att de visar upp en Strindberg som är relevant i vår tid. En tid som uppenbarligen lyckats sätta sin egen prägel på denne märklige författare.
Loading ...
