Kanske är verkligen Strindberg ovanligt lämpad för TV-teater på grund av han periodvis skrev direkt för intim teater. Men ett antagande av detta slag är så vagt att det snarast liknar en förevändning för ytterligare en bok om Strindberg.
Strindberg som TV-dramatiker måste kallas för en stor satsning, det ligger mycket forskning bakom dessa sidor. Egil Törnqvist – professor emeritus vid universitetet van Amsterdam – beskriver, snarare än analyserar, hur tjugotvå av Strindbergs dramer har gestaltats i svensk television under perioden 1955-88. Det rör sig om trettiotre uppsättningar, från naturalistiska pjäser som Fröken Julie, historiska som Mäster Olof, via Ett drömspel fram till kammarspel som Påsk och Spöksonaten.
Törnqvist är i mina ögon en viktig författare. Gång på gång skriver han om teater och dramatik med en vurm som är få förunnad. Utan hans röst skulle den svenska bokutgivningen vara så mycket fattigare.
Men ett återkommande problem med hans böcker är bristen på översikt. Kanske är det hans stora nyfikenhet som gör att han lägger sig direkt på skådespelarnas läppar, mitt i varje enskild replik, som får honom att sätta sig så nära teverutan att bilden blir suddig.
Lökfenomenet
Ofta kan man via hans observationer, om man är mycket uppmärksam, skaffa sig en egen överblick. Men i denna bok är bristen på begripligt syfte så stor att användbarheten för läsaren blir orimligt liten.
I förordet heter det till exempel att författaren vill undersöka de färdiga föreställningarna i relation till mottagaren: ”TV-publiken, vars reaktion åtminstone i någon mån kan avläsas i kritikernas anmälningar”. Varför säger han inte helt enkelt att han undersöker kritikernas anmälningar, om det nu är det han gör? Och när det i slutändan endast återstår ett antal korta klipp från olika tidningar, med mellanliggande tolkningar av vad de skulle kunna tänkas syfta på, missuppfatta eller uppskatta, frågar man sig om det ursprungliga syftet inte helt tappat sin giltighet.
En lök kan man skala och skala tills ingenting återstår. Det är en bild som Ingmar Bergman (en annan av Törnqvists favoriter) använt sig av. Om bilden också stämmer in på forskningen kring Bergman själv, så passar den kanske ännu bättre för Strindbergslitteraturen. Många forskare tycks kallade att vrida av ännu ett skal, men ju mer Strindberg skalas desto mer börjar han likna just en lök – trots att de alla, precis som Törnqvist, just avser det motsatta.
Loading ...
