Freddie Rokem, professor i i teatervetenskap i Tel Aviv, redogör för hur Strindberg, medvetet eller omedvetet, på det här viset omvandlade de egna erotiska spänningarna till dramatik.
I år är Strindbergiana särskilt angelägen för de teaterintresserade – temat för essäerna är nämligen Strindberg på scen, i teve och på radio. Skribenterna är som vanligt oerhört insatta och består av de stora kännarna, från professor Egil Törnqvist (som avtecknar sig som en vår tids främsta experter på Strindberg) till den holländske dramatikern och regissören Karst Woudstra och Magnus Florin, chef för radioteatern. I år är dessutom många av textförfattarna hämtade från universitet runtom i världen: Tel Aviv, Milano, Amsterdam, Washington och Turin.
Vad finns det då för nytt att säga om vår förmodligen mest omskrivna författare?
Woudstra, Florin och Holm
Karst Woudstra presenterar en rolig och levande essä där han berättar om arbetet med Dödsdansen inför en uppsättning i Wiesbaden förra året. Fast besluten att se pjäsen som en komedi talar han om hur han och skådespelarna tittade på porrfilm för att få den rätta sadomaschosistiska känslan, hur han möttes av motstånd inför sitt val att göra Alice till huvudroll och hur starka kopplingar pjäsen har till Strindbergs eget liv.
Magnus Florin tar en titt på Ingmar Bergmans regianvisningar till Brott och Brott, samt redogör för de brutala strykningar Bergman utsatte Påsk för (och särskilt Eleonoras roll) i två radiouppsättningar från 1952. Strykningarna fick en recensent att upprörd utbrista: ”Så gör man inte, hr Bergman!”
Staffan Valdemar Holms avskedsföreställning på Malmö Dramatiska Teater hette Vasasagan och var en sammansmältning av sju av Strindbergs krönikerspel. Den stora, över fem timmar långa uppsättningen blev ganska hårt bemött av kritikerna, men i Gudrun Milekics analys lyfts det genreöverskridande experimentet fram. I Vasasagan möttes scen och teve-flöde i en maktkamp där Strindbergs kungar och drottningar fick finna sig i att zappas bort.
Strindberg som tv-man
Flera av texterna rör Oväder, en Strindbergpjäs som varken är särskilt känd eller spelad. Här blir Oväder granskat ur en mängd olika perspektiv: textmässigt, historiskt och scenografiskt.
En av samlingens mest spännande slutsatser drar Egil Törnqvist när han påstår att Strindberg inte bara föregrep filmen (det finns till exempel övertoningar i Ett Drömspel och inzoomningar i Spöksonaten) utan också skrev för teve – långt innan något sådant fanns! Törnqvist plockar fram förordet till Fröken Julie, där Strindberg efterlyser en liten scen och en liten salong. Vilken scen, frågar Törnqvist, kan vara mindre än teverutan? Det var de fina själsrörelserna Strindberg var ute efter att gestalta. Skådespelarna skulle, med ett minimum av smink, låta det naturliga ansiktet framträda, lyssnande och kännande.
Nya dramatiker efterlyses
Återigen har Strindbergiana presenterat läsvärdheter, nyheter och oväntade skribenter. Men man kan inte låta bli att önska att ett sådant uppbåd hade kunnat gälla någon annan än en så pass sliten författare som Strindberg. Tänk om man analyserat nya dramatiker i motsvarande essäer?
Loading ...
