Strindbergs Intima Teater: Strindbergs Kristina

TEATER. När den uttalade kvinnosaksregissören Sisela Lindblom sätter upp kvinnosaksmotståndaren August Strindbergs drama om drottning Kristina på dramatikerns egen scen, förväntar vi oss både diskussioner och kollisioner. Nummer skickade dit den unga genusvetaren och frilansskribenten Kasia Narkowicz för en analys.

Vad är meningen med denna drygt två timmar långa iscensättning av Strindbergs Kristina? Jag hade hoppats på en nyanserad nytolkning, men gäspar besviket. Denna uppsättning blir inget mer än ett bra exempel på hur svårt det är att tolka av männen skriven historia på ett annorlunda sätt, även när det handlar om att skildra en kvinna som inte var stereotypt kvinnlig eller passiv.
De vackra kostymerna och den enkla men praktiska scenen för oss till Sveriges 1600-tal på ett effektivt sätt. Skådespelarna engagerar även om inte pjäsen klockrent flyter på, kanske fattas lite humor. Mest äkta känns Christian Berling, som vi mest får se i början när han i rollen som Strindberg själv förbereder sin pjäs.
My Bodell gör Kristinas roll som blåst, skrikig, obildad och naiv. Männen omkring henne framställs som lugna, sansade och kloka. Den irrationella kvinnan och den förnuftige mannen, liksom Aristoteles uttryckte det. Det vore roligare med en tolkning som lyfte fram drottningen som en person mer än en kvinna. Jag skulle mycket hellre se Kristina gråta mindre, vråla mindre och istället låta någon man bli sådär ”kvinnligt hysterisk”. Det trodde jag nog att Sisela Lindblom också ville.

Kasia Narkowicz