Strindbergs intima teater: The Real Thing

Det är ganska många ord att smälta för en lakonisk, nordisk själ gödd på Bergmans, Noréns och Fosses spartanska nattvard.
   Resultatet blir en pjäs där skådespelaren till 95% enbart har användning för sitt huvud. Sällan får kroppen vara med och skaka loss till de popörhängen från 80-talet och bakåt som emellanåt piggar upp föreställningen. Jag är kort sagt beredd att hålla med regissören Mick Gordons landsmaninna Katie Mitchell (för övrigt aktuell med en uppsättning av Beckets Natt och drömmar på Dramaten i höst)som påstår att ”engelska skådespelare agerar bara från nacken och uppåt, medan svenska agerar från nacken och neråt”.
   Ändå är två av skådespelarna faktiskt svenska, Gerhard Hoberstorfer och Cecilia Nilsson, som inom parentes talar en imponerande välartikulerad engelska. Problemet är bara att de har fått för många ord att tugga på. Lägg därtill alltför många lager av sanningar och osanningar att bena ut för åskådaren i detta drama om slentrianrelationer och konstnärsskap på scenen såväl som i verkligheten. Och helheten blir som en Kidneypie med grädde och lök på toppen. Härligt, underfundigt och vällagat för dig som gillar det, men mäktigt för oss som gillar magert.