Spöklikt glider den svarta siluetten med sin ikonografiska höga hatt, pälsbrämade rock och buskiga mustasch längs lilla salongens gradäng innan den mödosamt kravlar sig upp på scenen. Det blir inget spel på det bruna pianot, inget spring i det mörkboaserade scenrummets fem dörrar. Börje Ahlstedt koncentrerar sig istället på att glida in och ut ur nationalmonumentet August Strindbergs och sina egna själsliga rum på ett symbiotiskt elegant manér.
Inte helt otippat är det den äldre, bittre och ärekränkte Strindberg som kryper runt på golvet bland fragmenten av sina verk, brev och texter. Som fåfängligt famlar efter den penna vars spets kunde ”genomtränga åsneskinn” utan att hitta den.
Koncisa formuleringar av Strindbergsk samhällskritik; hans klassmedvetna argusblick – ”vetebröd eller rågbröd”, hans dualism – ”vit som en diamant svart som kol.” Diktad svenska från Fröken Julie, Brända tomten eller Ett drömspel, så utmejslad och luftig att den flyger som poetiska boomeranger.
Obemärkt blir den bräcklige Augusts minnen till Börjes minnen av de roller han gestaltat just innanför dessa, av synder så ”solkade tapeter” Författarens oförrätter är också skådespelarens egna. Precis som författaren pendlande mellan övermod, rädsla för de som bara har ”onda tankar och visar tänder”, med ängsliga rop på mor.
Ahlstedt pockar på vår uppmärksamhet och ber om vår bekräftelse utan att blygas. Behagsjukan undgår dock att bli patetisk då han samtidigt avväpnade bjuder på sin futtighet. Gör snarast ett nummer av sitt hävdelsebehov och sin undran ifall vi gillar hans recitation av dikten Stadsresan, som han med plötsligt stringens och skärpa läser i sin helhet. Jag är idel öra.
En lysande skådespelares sköra gestaltning blir samtidigt ett varsel om iscensättningen som en definitiv sorti från nationalscenen. Inte desto mindre en njutning att se en konstnär med angelägenhetsgrad högre än de flestas, som älskar dessa tiljor och obehindrat fortsätter trots pipande strålkastare, enerverande mobilsignaler (”hälsa gärna”, ber han) eller en mustasch på sniskan. Små spratt som vore de riggade av spöket Strindberg själv. Känslan av vemod blir än större när publiken lämnar salongen medan Börje/August samlar ihop sitt i dunklet på scenen.
Uppriktigt sagt är detta inte ett teaterstycke i vanlig bemärkelse, utan ett märkvärdigt stycke teater.
Loading ...
