Det gäller att hänga på låset när Studentteatern kör teatersport i Kafé Krasnapolskys källare. Biljetterna kostar tio kronor eller ingår i priset för en fika. Den minimala salongen rymmer 48 personer och det är inte ovanligt att biljetterna är slut en timme innan föreställningen börjar.
Teatersport är en tävling i improvisation, oftast mellan två lag. Kvällen leds av en konferencier och det är publikens applåder som avgör vem som vinner. Den måndagskväll som jag lyckas knipa en biljett har laget från Valands konsthögskola lämnat walk over* och fyra av Studentteaterns medlemmar får istället göra upp i en kamp man mot man.
Publiken som domare
Formerna är charmigt enkla. Skådespelarna befinner sig på en armlängds avstånd från publiken, de spelar i t-shirt och jeans och har ingen som helst rekvisita att gömma sig bakom. Det är bara att ge järnet för att charma publiken. Men konferencier Linus Widner gör tidigt klart att det inte bara är ensemblen som får jobba här. Publiken får en rätt hård uppvärmning och övning i att applådera och bua på ett övertygande sätt.
När de fyra tävlande, Carl Johan Kilborn, Ola Aurell, Alexander Hellervik och Robert Berman, ställs inför första tävlingsgrenen Dikt är det publiken som föreslår ämnet. Efter uppvärmningen är vi i god form och förslagen pendlar mellan Himmelriket och Domedagen. Ola Aurell lyckas på stående fot snurra ihop en dikt på rim och får en välförtjänt applådåska som belöning.
Efter en dryg timme och prestationer från scen som har pendlat mellan publikfriande dribblingar och hårda skott på mål är jag lätt svettig och öm i handflatorna. Som efter de flesta sportevenemang är det ett bra betyg. Om Studentteatern sålde supporter-halsdukar skulle jag köpa en.
Loading ...
