Det är en solig augustieftermiddag när jag och fotografen letar oss in i repsalsmörkret på Byteatern. En skara fnissiga dansare möter oss. Snart tre veckor har passerat sedan stölden och det är tydligt att de har hämtat kraft och arbetslust igen.
-The show must go on, säger koreografen Kajsa Giertz med en glimt i ögat.
Videobanden, där dansarna samlat idématerial från fem veckors repetitioner, försvann tillsammans med en hel del teknisk utrustning från Byteaterns replokal någon gång under semestern. Fortfarande har de inte kommit tillrätta, trots att kompaniet i lokalpressen vädjat om att gärningsmannen ska lämna tillbaka dem.
Premiär trots allt
Men premiären av föreställningen The sound of a body – ljudet av en kropp är trots det inte hotad. Under intensiva och varma repetitionspass har ensemblen lyckats återskapa en hel del av sina framimproviserade idéer.
– En del sitter kvar i kroppen, medan annat är glömt, säger Kajsa Giertz. Men vi måste bli klara. Det gäller att använda allt som händer i en process – även nederlagen.
Till det för alltid bortglömda hör bland annat en duett som Melina Mastrotanasi och Sonny Lindbäck hade arbetat fram.
– Vi gjorde den en av de sista dagarna före semestern och har inte lyckats hitta tillbaka till den, berättar Melina Mastrotanasi. Det får bli något annat av den i stället.
– Ofta är det svårare att komma ihåg duetterna än solopartierna, fortsätter Kajsa Giertz. Man har bara en känsla av ungefär var den andra dansaren befann sig, men kan inte riktigt erinra sig rörelserna.
Ljudet stor plats
Det sätt Byteaterns danskompani arbetar på är unikt i sitt slag i Sverige. Vanligtvis i danssammanhang handlar det om att dansarna härmar koreografen, men här har Kajsa Giertz inte alls tagit den rollen. I stället står hon för iscensättningen av dansföreställningen, för helheten, medan det är upp till de fyra dansarna att improvisera fram de egna koreografierna.
– Vi började med att utgå från temat The sound of a body, berättar Kajsa Giertz. Det handlar om att lyssna på kroppen, ta fasta på kroppens ljud. Så improviserade vi kring det och ur improvisationerna föddes olika embryon att arbeta vidare med.
I The sound of a body får ljudet stor plats, både i dansen och i musiken.
Hur låter det när man går över ett golv? När man gurglar? Böjer armen? Med en mikrofon tryckt mot kroppen plockas ljuden upp i stillsamma scener. I andra blir ljuden högst påtagliga ändå, när dansarna virvlar fram över scengolvet i temperamentsfulla uppvisningar.
– Det kommer att bli en dynamisk och fysisk föreställning, med både röst och kropp, säger Kajsa Giertz. En del är inspirerat av afrikansk dans, eftersom både Melina, Sara och Morlaye har jobbat i Guinea.
Tacksam för stölden
Morlaye Soumah spelar kongas och djembe. Tillsammans med Martin Ellborg och Anna-Greta Larsson står han för musiken i The sound of a body.
Också den har till stor del arbetats fram under repetitionerna.
– Anna-Greta är kompositör och har lagt fram idéer, men ovanligt mycket har kommit till genom improvisationer, berättar Martin Ellborg, som själv gör slagverk av lite av varje i lokalen.
– Vi provade först med synttrummor, men det blev inte bra. Istället förhöjer vi med vår ljuddesigners hjälp de enkla ljud som inte ges så mycket uppmärksamhet i vanliga fall. Martin Ellborg är till skillnad från dansarna till och med lite tacksam för att videobanden är borta.
– I en arbetsprocess måste man tillåta sig själv att också göra dåliga improvisationer, säger han. Därför är det rätt skönt att en del av dem försvann.
– Fast å andra sidan vet du inte i vems händer de har hamnat, skrattar Kajsa Giertz.
Det är ett gäng svettiga dansare och musiker som pustar ut efter dagens repetitionspass, ett kompani som utstrålar energi och kraft. Den energin har
ingen tjuv lyckats ta kål på.
Fotnot
Denna artikel är en bearbetning av en tidigare publicerad artikel av Anna Hedelius för tidningen Östran.
Loading ...
