Varken rummets eller tidens enhet iakttas när Teater Insite ger Peter Harness pjäs Ett långt stycke liv. Inte tidens därför att pjäsen är en krönika med vilt hoppande kronologi som spänner över fyra generationer. Inte rummets därför att publiken slussas mellan tio, elva olika spelstationer i tre scenrum. Till och med källaren och gatorna utanför teaterlokalen utnyttjas.
Det blir lite bökigt i början, när man trängs i trånga dörrar för att hinna med i snabba scenväxlingar. Man missar repliker, vilket är olyckligt eftersom familjehistoriens ursprungliga skamliga hemligheter och syndafall beskrivs i filmscener och korta spelinpass.
Men det tar sig, publiken disciplineras så att säga av spelrytmen, och scenerier och karaktärer fördjupas.
Temat är den psykologiska arvssynden och den eviga återkomsten, alltså upprepningstvånget. Brott och olyckor, krigstrauman, sexuella övergrepp, självmord och själamord får hårda konsekvenser över ett helt sekel och går igen i kommande generationer.
Det låter som både Anton Tjechov och Henrik Ibsen, men de skrev vanligen inte familjehistoriska krönikor. Det låter som Harold Pinter, och pjäsen har också partier med skruvad absurd humor. Men Pinter blir sällan buskisartad.
Nämnda bjässar brukade dessutom inte använda magisk realism, som verkliga gengångare och änglar som ingriper i spelet med kommentarer till de efterlevande. Harness har nog sin egen stil, även om han behandlar den psykologiska realismens standardteman.
Alla män är fotografer, fotot är minnets men också manipulationens konstart och pjäsen handlar om hur sanningar fragmenteras, beljugs, förstörs, återupptäcks, förvanskas och glöms bort.
Centralpersonen bär det folkhemska namnet Lennart, och spelas vigoröst, plastiskt och auktoritativt av Peder Holm. Samma förtroende inger Ida Wallfeldt i dubbla roller som Lennarts syster och systerdotter.
Det är tack vare det starka skådespeleriet som denna både episka och episodiska (och ibland aningen sentimentala) föreställning så småningom, i några scener, blir gripande på riktigt.
Först då får också det djärva men stökiga greppet med spel mitt bland publiken effekt och närvarokänslan blir tät och kroppsnära.
LÄNK
Läs Nummers intervju med Peter Harness inför premiären