Åh, vilken bra idé av dramatikern Malin Lindroth att berätta Askungens styvsystrars historia! Jag har alltid velat förstå drivkraften hos de där båda styckena – privilegierade men elaka och fula som stryk.
Är det styvmoderns höga krav på sina medelmåttiga döttrar? Handlar det om vanlig tristess, avundsjuka eller dålig självkänsla? Eller är syrrorna klassiska golddiggers, som är beredda att amputera fula kroppsdelar för att nå sina drömmars mål?
I den ocensurerade sagan hugger den ena syrran av sig hälen och den andra skär bort ett par tår för att komma i den där pyttelilla skon som prinsens drömflicka tappat på slottstrappan. Sjukt så det förslår. Eller?
Regissören Gunilla Johansson och hennes team på Backa Teater vinklar det morbida från bröderna Grimm till det allt mer accepterade fenomenet kommersiell plastikkirurgi.
Det första publiken får se är ett tv-collage där mannekänger som trillar av platåskor varvas med klipp från fotoperationer i skönhetssyfte. Klippningen är stressig och budskapet till tonårspubliken tydligt: den populärkulturella och allmänna utseendefixeringen är fel och förkastlig. Tack för det, tänker jag å alla nervösa barns i rummet vägnar.
Sedan försvinner filmduken och vi tar plats framför en turkos slottstrappa med en symbolisk springare högst upp. Framför oss ligger en matt Josefin Neldén i futuristisk klänning med blodiga hälar i bandage.
Vi förstår snabbt att det är hon själv som har skadat sig – för att behaga prinsen. För att parera sin ångest.
Sagans stympade fötter associeras till den samtida farsoten självskadebeteende. Neldén och Anna Harling ger borderlinebarnen kropp på ett hjärteknipande sätt.
Jag tycker mycket om hur de förmänskligar de ”elaka” systrarna och gör dem relevanta för publiken, inte minst genom att synka det som händer på scen med repliker från livs levande Göteborgsungdomar. Backa har som så ofta tagit hjälp av verkligheten i sitt skapande.
Systrarna innehåller många livsviktiga trådar, som jag vet att många unga behöver få hjälp att reda ut. Och även om jag saknar den där aha-upplevelsen som infinner sig när trådarna knyts ihop till en perfekt rosett, så gillar jag helheten.
Strunt i att det blir lite skrikigt, strunt i att det känns lite märkligt när musikerna läser anonyma barns citat ordagrant. Och strunt i att själva Askungen egentligen är irrelevant. Det här är en hyperaktuell och angelägen pjäs.
Loading ...
