Emil Graffmans uppsättning av Dödsdansen är dubbelt normbrytande eftersom det inte bara är komiker som spelar tragiska roller, utan dessutom två män som spelar ett heterosexuellt par.
I förhandsintervjuer har Graffman sagt att han tänker sig Edgar och Alice som två gamla bittra bögar, och att detta ska frigöra nya resonansbottnar i texten. Vilka resonanser kan man fråga sig, eftersom föreställningen är en av de mest tondöva jag sett på länge.
Graffman har också sagt att det blir roligare på det här sättet. Eller hur, ett par som grälar och försöker plåga varandra till döds är ju dödsfestligt. Men publiken gapskrattar ändå inte av någon anledning.
Frågan är om regissören tänkt sin goda tanke ända till dess yttersta konsekvenser, för riktigt vad Alice och Edgar är för figurer blir ganska suddigt i denna version. Det är som om han inte alls litar på sin vision, utan måste lägga till övertydliga tecken.
Ett par vackra unga män, soldater i Edgars kompani gissningsvis, dyker upp som antydningar om att Edgar kanske driver bastuklubb i kasernernas duschrum. Bilden av militärlivets homoerotiska dimensioner är i sig inte helt fel. Edgars pistolskjutande manlighetsideal behöver ett korrektiv.
Men Graffmans queera revolt mot August Strindbergs heteronormativitet sträcker sig inte särskilt långt. För övrigt är uppsättningen ett försök att efterlikna 1920-talsexpressionism med parodiskt, stolpigt överspel och spökaktiga skräckeffekter.
Brasse Brännström har den fördelen att han inte har några pretentioner eller ambitioner som skådespelare, så Edgars löjlighet och växlingar mellan övermod och ynkedom får en viss försonande mjukhet. Medan Johan Wahlström blir en högtravande parodi på sig själv.
Här är det verkligen ingen som är ”glad to be gay”, och slutscenerna är värsta pekoralet. Men pekoral är förstås också en sorts komik.
Loading ...
