Sugar på Norrbottensteatern

RECENSION. För 46 år sedan spelade Marilyn Monroe sångerskan Sugar Kane i filmmusikalen I hetaste laget. Jack Lemmon och Tony Curtis gjorde de två musiker som bevittnar ett maffiamord och i klänning och peruk flyr med Sugars damorkester. Nummers Malin Palmqvist har sett "version 2.0 för svensk teaterscen".

På Norrbottensteatern 2005 gör Evelyn Jons titelrollen Sugar, Joe och Jerry spelas av Alexander Lycke och Erik-André Hvidsten.
   Joe vill ha Sugar, men hur förföra i kjol? Nej ett par byxor måste allt till. Men innan Josephine åter blir Joe utspelar sig en musikal av hög klass med fina sånginsatser, snygga koreografier, smattrande steppjärn och tajt timing i myllrande massrörelse.
   Jag gillar Ellen Cairns detaljrika kostym och rena scenografi i dämpad gråskala som med hjälp av projektioner, ljus och kroppar snabbt förvandlas till nya miljöer; journalfilmer sätter tidsprägel och ur en dörr backar en kö av arbetslösa musiker ut. Foten bakom min stolsrygg stampar takten, det är medryckande och mycket är riktigt roligt.
   Men Sugar utspelar sig i en tid då jazzen var het och den nya 30-talskvinnan chockade genom att göra entré i det offentliga rummet med en cigg i mungipan. Den diskussion kring kön och genus – biologiskt och socialt – som skulle kunna ha en given och mycket intressant plats i Sugar blir begränsad och daterad. Väl många skämt är av den tröttsamma typen ”de säger att jag är en flicka med stake i”. Och att män tafsar på kjolklädda varelser är liksom något man (läs kvinna) bara får räkna med – en kjol och en man är som en tjur och ett rött skynke. Och att tjurar skulle sluta springa efter röda skynken är inget man (läs man) kan tänka sig: enda räddningen är att byta tillbaka till byxor.
   Homosexualitet ligger helt utanför ramarna. Men visst, det finns ljusglimtar och jag väntar nyfiket på slutscenen – ska maskeraden återgå till det normala? Nej, det gör den inte, inte helt. Och det känns i alla fall befriande.

Malin Palmqvist