Suggestiv spökhistoriaRamesh Meyyappan använder Chaplin, stumfilm, indisk huvudknyck och en till max uttänjd kropp när han berättar Charles Dickens spökhistoria för hörande och döva.
Recensioner [2009-09-09]

Suggestiv spökhistoria

Gin & tonic & passing trains av Ramesh Meyyappan, efter Charles Dickens
Scen: Södra Teatern
Ort: Stockholm
Regi: Mark Smith
Scenografi: Richard Kent
Ljus: Justin M. Breman, Mike Wight
Medverkande: Ramesh Meyyappan
Regi och bearbetningför Riksteaterturnén: Josette Bushell-Mingo
Övrigt: Föreställningen är ett gästspel av Spike Theatre och går på Sverigeturné med Tyst Teater/Riksteatern.
Länk: Riksteatern


RECENSION/TEATER. Gin & tonic & passing trains är suggestiv och kuslig som det anstår en spökhistoria. Birgitta Haglund såg Spike Theatre i Liverpool inleda sin Sverigeturné med Tyst Teater på Södra Teatern i Stockholm.

Ödslighet och ensamhet, det om något förmedlar Gin & tonic & passing trains, vilket inte betyder att gästspelet på Södra Teaterns scen från Spike Theatre i Liverpool saknar humor.
   Ramesh Meyyappans mimföreställning, för hörande och döva, är baserad på Charles Dickens spöknovell The signalman. Det hela börjar godmodigt men kommer att skruvas åt.


Man anar den råkalla fukten inne i tågtunneln där en banvakt försöker mota ledan och hålla ångan uppe med hjälp av sprit. Vi får följa hans vardagsbestyr när han äter, eller fångar upp vattnet från ett läckande tak med hjälp av hatt och balja och en till max uttänjd kropp. Genial komik i sin enkelhet.
   Men snart börjar lampor tändas och släckas av sig själva – andar besöker honom, han tar till flaskan allt oftare och det blir bara värre. Musiken manar fram stämningarna; ett slags repetitiv electronica som till att börja med slår an tågets dunkande rytm.


Ramesh Meyyappan har lite av Charlie Chaplin över sina rörelser och en livlig mimik, tankarna går till stumfilm. Han använder även huvudknyck som leker med uttrycket i indisk dans. Smidigt glider han i och ur sina olika karaktärer genom berättelsen.


Här finns en återkommande scen som visar sig förebåda en katastrof, en man som står och vevar med ena armen över ögonen. Först på slutet uppenbaras det att det är banvakten själv som försöker förhindra en tågolycka och att han är i fara.
   Det är snyggt uppbyggt med snabba klipp mellan några av de intet ont anande tågresenärerna – som en gravid kvinna med sitt barn sovandes i famnen – och den alltmer desperate banvakten.


Berättelsen känns i och för sig inte glasklar alla gånger, ibland är det lätt att tappa tråden. Och någon enstaka scen går på tomgång. I Dickens novell fångar mig banvaktens maktlöshet, han förstår tidigt att katastrofen är på väg, men inte hur han ska stoppa den – ett gripande dilemma som inte riktigt framgår här och det kanske också är mycket begärt.
   Men gestaltningen är suggestiv, visuell och finslipad, stundtals rätt kuslig som det anstår en spökhistoria.

Birgitta Haglund

Share/Bookmark
Vilket betyg vill du ge föreställningen? (0 st)

För att sätta ditt betyg, för musen över Nummersymbolerna nedan och klicka på exempelvis symbol nummer 3 om du vill ge betyget 3.

1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars
Loading...
Tyck till!

Så här tycker Nummers läsare