Rörelse behöver inte nödvändigtvis förklaras eller definieras. I många fall ter sig nutida dans som en doft eller känsla. Jag gillar när scenkonst fungerar så där, närmast intuitivt. Och hade det inte varit så att Teater Tamauer deklarerat att nya Wake Up! har Törnrosa-tema, så hade jag möjligen tagit in alltihop som ett abstrakt drömspel. Men här ska uppenbarligen finnas ett slags arkaisk saga, och det ska tydligen ”handla” om ett återuppvaknande. Eller om två viljor, makt och beroende. Eller om plast och musik.
Det är upplagt för att leta svar framför detta suggestiva dansteaterdrama, där två människor – Jarle Hammer och Sara Klingvall – klädda i jämlika outfits rör sig fram och åter, upp och ner för en form av klätterställning eller kanske slott. De vilar, vaknar, bevakar, befäster, söker, går, kryper i det mörka, karga rummet. Och så dansar de till tunga elektroniska toner, frammanade av teknikern Beate Persdotter Løken som står på scen i Snövitfrisyr. Hon blir ett slags motor, kanske en häxmästare, i det nya, ordlösa element som Tamauer har valt att utforska.
Nej, Wake Up! är inte samma succé som förra årets suveräna, tillika stabila, Whatever Love Means (som Nummers redaktion valde till Årets bästa föreställning i Götaland 2011). Och visst är det lite kaxigt av Tamauer att inte spinna vidare på det konceptet, utan att typ dissekera Cullbergbalettens legendariska Törnrosaidé, fast utan motsvarande rutin och koreografiska språk. Men okej, friskt vågat är som bekant hälften vunnet.
Loading ...
