I Thomas Noones Beautiful beast rusar vildhästarna över scenen till Gjallarhorns suggestiva rytmer. På bilden: Stacey Aung. Foto: Carl Thorborg
Recensioner [2013-04-17]

Suggestivt flockbeteende

Beautiful beast
Scen: Gästspel med Norrdans på Palladium
Ort: Malmö
Koreografi: Thomas Noone
Musik: Gjallarhorn
Ljus: Peter Lundin
Kostym: Anton Hörnfeldt
Medverkande: Stacey Aung, Fanny Barrouquère, Toby Fitzgibbons, Anna Jirmanova, David Nondorf, Javier Perez, Kristian Refslund, Leila Verlinden
Länk: Scenkonstbolaget


RECENSION/DANS. När Thomas Noone med hjälp av Norrdans dansare och Gjallarhorns livemusiker flyttar in publiken i sin mytologiska värld fokuserar han på det känslomässiga. Förföriskt intensivt, tycker Nummers Anders E Larsson, som dock saknar detaljanalysen i Beautiful Beast.

Det här är lite knepigt. Thomas Noones koreografi Beautiful beast, gjord för Norrdans vassa dansare och med det finlandssvenska folk/världsmusikbandet Gjallarhorns musik som avstamp, är en djurrusning utan direkta andningspauser: Det är förföriskt intensivt, och med scenens livemusik högt uppskruvad i högtalarna dras man in i workoutpulsen. Förutsatt att man uppskattar Ulrika Bodéns gällt skärande folkmusikaliska sångideal.

Men hur mycket av ett djupare innehåll döljer sig egentligen under de flyhänta och rörliga flocksekvenserna där dansarna sveper fram över golvet som vildhästar?

Gjallarhorns suggestiva rytmer och ljudbild rymmer bland annat sången om Blacken, en outtröttlig häst i tjänst hos en fordom kung – som alltid vinner när han sitter upp på denna stridshäst med övernaturliga krafter. Framför det fyrhövdade bandet breder kampen och den allvarsamma leken bland hästarna ut sig. Blacken (Fanny Barrouquère) försöker frustande ta sig in i flocken och över stängsel, till synes utan att lyckas, och lika mycket som hästen är utvald verkar den bli utstött. Sökandet efter ständig förflyttning och längtan efter att släppa ut de bubblande inre krafterna tar aldrig slut.

Enda gången intensiteten sänks är när Barrouquère och Toby Fitzgibbons med blottade hudar genomför en erotiskt laddad duett med åtskilliga kroppslyft och närkontakt.

Om hästar kan stångas, så är det just det som de gör i Thomas Noones verk; hans rörelsespråk kännetecknas av att alla delar av dansarnas kroppar engageras i uttrycket, det är fråga om en kraftfullhet där tydliga förflyttningar äger rum. Snarare än blinkningar i ögonvrån är det gapande munnar som accentueras.

Ihop med Gjallarhorns uråldrigt syftande klanger förankrar Noone sin koreografi i en värld där magin och känslorna överordnas vetenskapliga detaljanalyser: Den mytologiska Blackens energireserver fylls på Särimnervis i samma stund som de borde vara slut, våg efter våg av varelser väller över scenen ända till slutet och dansarna utför en imponerande fysisk prestation.

För egen del finner jag dock att suggestionskraften i Beautiful beast inte håller i sig genom styckets alla 35 minuter.

Anders E Larsson

Share/Bookmark
Vilket betyg vill du ge föreställningen? (0 st)

För att sätta ditt betyg, för musen över Nummersymbolerna nedan och klicka på exempelvis symbol nummer 3 om du vill ge betyget 3.

1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars
Loading...
Tyck till!

Så här tycker Nummers läsare