Det är alldeles lugnt och tyst i Teater Tres svagt upplysta salong, nere på den svarta scenen väntar Lena Stefenson på publiken. In dundrar 50 barn i mellanstadieåldern. De hojtar och stökar och bökar, fnissar och buffas. Lena börjar prata med dem, ställer frågor om livet och döden, vill de ha evigt liv? Får man göra precis som man vill, alltid? Svarar man ja på hennes frågor ska man ställa sig upp och snurra ett varv. Publiken fnissar och skrattar och reser sig upp för att snurra sina varv. Stämningen är god men fladdrig. Vartefter lugnar sig publiken, alla utom några stycken. Och i ett hörn sitter en uppgiven elevassistent…
Kravfylld berättarteater
Så händer det märkliga, att när berättelsen om Gilgamesh, den sumeriske kungen som levde för 4 500 år sedan, börjar blir det knäpptyst i salongen. Till och med de stökigaste barnen sugs in i historien.
Efteråt säger en av de vuxna i publiken spontant att det är stort och svårt detta, att göra berättarteater för mellanstadiebarn, som är vana vid så mycket mer action.
– Men det är viktigt, att någon gör det, att någon försöker hitta ett lugn och ett vilsamt tilltal.
Apropå detta säger Lena sedan att berättarteater kräver mer av både henne och publiken, eftersom publiken delvis skapar bilderna själva, inne i sitt eget huvud. Barnen får också måla något av det de minns från pjäsen. Det finns ingen scenografi, förutom en orientalisk matta på golvet, så barnen tecknar en uppsjö av olika miljöer.
En historisk ursprungskälla
I Sverige är Gilgamesh-myten tämligen okänd. Men det är ur den många historier stammar. Här återfinns berättelsen om syndafloden och här finns en orm som bär drag av ormen i paradiset. Stråk av berättelsen återfinns också i Odyssén, Koranen samt Tusen och en natt.
– Det är en mustig skröna där alla delar av livet finns med, säger Lena, det är inte ont mot gott så som vi ofta är vana vid. Detta är en människas utvecklingshistoria, från arrogant översittare till ödmjuk regent.
Det finns de som säger att Teater Tre är hopplöst omöjliga att placera i ett fack, de började som Mimensemblen 1979 och Lena är för övrigt den enda originalmedlemmen som är kvar. Gruppen blandar olika scenformer, som mim, teater och dans. De spelar för barn, ungdomar och vuxna. De gör helt enkelt vad som faller dem in. Förra våren satte de upp Joakim Pirinens Familjen Bra som dansföreställning och nu är det med en nästan kuslig tajming som Teater Tre har premiär på Gilgamesh. Berättelsen utspelar sig ju i det som i dag är Irak och det nyligen avslutade kriget ligger som en mörk fond när man funderar över regionen och dess historia. Men det är inte bara kriget som gör Gilgamesh aktuell, utan även de etiska frågor som myten ställer. Om det viktigaste verkligen är att vara störst och starkast till exempel. Irak är ju också den västerländska civilisationens vagga. Härifrån kommer tillexempel grunden till vårt eget rättssystem.
Samtal och workshops
Lena har länge burit med sig Gilgamesh.
– Jag satte upp historien redan för elva år sedan, med fem skådespelare på Regionteatern Kronoberg/Blekinge. För fem år sen berättade jag den för högstadieelever i Skärholmen. Det unika då var att flera kände till historien från sitt hemland. Dom relaterade direkt. Det var så jag kom på att här har vi faktiskt en historia som fanns före de stora världsreligionerna, något som binder oss samman.
Nu gestaltar hon alla nitton rollerna själv. Regisserat har Roger Westberg (just nu aktuell i Shakespeare på 90 minuter) gjort.
I Teater Tres Gilgamesh ingår även ett samtal innan föreställningen och en workshop efter.
– Samtalet är till för att liksom kalibrera in publiken på föreställningens teman. I workshopen efteråt bekräftar jag det barnen uppfattat av pjäsen, de får göra enkla dramapedagogiska övningar på scener ur pjäsen och på teman som vänskap, sorg och förlust.
Sådant som förhoppningsvis ska leda in barnen på reflexioner över deras egen tillvaro.
Ny barnpjäs på gång
Allt detta kräver ett grundligt arbete. Lena är inte utbildad dramapedagog, men för något år sedan satte hon och Teater Tre upp En påse fett, en pjäs om anorexi. Detta var en pjäs som vände sig enbart till tjejer och där ingick workshops efteråt. Dessa leddes av Dalateaterns dramapedagog Jeanette Roos-Sjöberg och Lena lärde sig av henne.
– Då upptäckte jag hur viktigt det var VAD man säger och HUR man säger det och att det ofta handlar om att få bekräftelse. Då hade vi ju workshopen för att publiken skulle få chans att bearbeta de svåra frågor som togs upp i pjäsen. Men i Gilgamesh är det mer fråga om att göra något roligt med teaterformen.
Skillnaden nu är också att Lena själv står för både samtalet innan, själva föreställningen och workshopen.
Innan Gilgamesh var det är länge sedan hon själv stod på scenen, under senare år har hon framförallt arbetat som regissör. I höst ska Lena sätta upp en barnpjäs av dramatikern Kersti Björkman på Turteatern.
-Kersti håller på att skriva den nu. Det ska bli en både spännande och rolig historia där inga allvarliga problem ska penetreras.
Lena kommer också att turnera i skolorna med Gilgamesh – Värsta historien.
Loading ...
