Superkvinnan som tveksam karikatyrGabriel Castro och Paula Ternström i Superkvinnan på Odenteatern i Stockholm.
Recensioner [2007-10-22]

Superkvinnan som tveksam karikatyr

Superkvinnan av Paula Ternström
Scen: Odenteatern
Ort: Stockholm
Regi: Klas Ahlstedt
Medverkande: Paula Ternström, Klas Ahlstedt, Gabriel Castro, Erica Lernehav, Max Lilja/Ola Höök
Länk: Odenteatern


Odenteatern vill göra en humoristisk analys av den moderna superkvinnan och hennes liv i dagens mångkulturella samhälle. Tyvärr blir det klyschfestival med det plattaste från en trevande fikarumsdebatt.

Frasen ”klara sig själv” är ju numera en frekvent följeslagare till ordet kultur. Helst ska kulturen generera vinst, åtminstone kreativt kapital, men i alla fall inte äta upp bidrag. Och framför allt ha en existensberättigande nyttoaspekt: göra ”oss människor lyckligare och friskare”, som det står på Odenteaterns webbplats.
   Den lilla scenen startade för tre år sedan och vill precis som exempelvis Playhouse Teater understryka att man fixar det på egen hand. Till och med inbakat i manuset – pjäsens invandrarmamma (Klas Ahlstedt) vill starta eget företag och klara sig själv som Odenteatern.


Dessa småföretagare i kultur sprutar nämligen ur sig barnteater, lunchteater, konserter, talkshower och fräcka fredagar – just nu pågår andra spelperioden av Superkvinnan. En teaterrevy om när brandmannen Svea (Paula Ternström) – blond, äppelkäck, god, stark, bra på att ta plats, men vill ju bara bli omtyckt – möter Muhammed (Gabriel Castro) medan hon släcker en brand hos hans mamma, orsakad av exotisk grillning på balkongen.
   Diskussionen om ämnena jämställdhet, kärlek och mångkultur blir dock förenklad som en gratistidningskrönika. Karaktärerna är tveksamma karikatyrer, problematiseringen slö och dramaturgin verkar bygga på glada infall. Det blir en sorts bruksteater med smak av teaterns kursverksamhet för företag i kroppsspråk, ledarskap, retorik och kommunikation.


Inspirerad av det har jag tänkt ut tre positiva saker. För det första att publiken (mogna tjejgäng, kvarterspar, jobbgrupper) kommer att föra intressantare resonemang efteråt än dem som presenteras på scenen – på samma sätt som slarviga bloggar ibland kan generera livliga kommentarer. För det andra att den taffliga film som ingår i föreställningen, där ”vanligt folk” uttalar sig om vad en superkvinna är, nästan slår en ofrivillig volt in i ironisk konstvideo. Vilket leder in på det tredje, att det är intressant att fundera över hur fula videogrepp, töntig rekvisita, dåliga parodier och uppbruten historia med snack rätt ut i publiken kan bli medveten estetik på till exempel Moment Teater i Gubbängen… men olidligt här.
   Bra teater kan se så lätt ut, dålig teater visar hur svårt det är.

Maina Arvas

Share/Bookmark
Vilket betyg vill du ge föreställningen? (0 st)

För att sätta ditt betyg, för musen över Nummersymbolerna nedan och klicka på exempelvis symbol nummer 3 om du vill ge betyget 3.

1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars
Loading...
Tyck till!

Så här tycker Nummers läsare