Ann-Sofie Bárány har skrivit Jag vill få vara mamma speciellt för Åsa-Lena Hjelm och de andra skådespelarna från Moomsteatern och Göteborgs stadsteater. Det märks. Hjelm är i sitt nyansrika esse, som mamma och ryggrad i en komplex familj, som inte tål att cirklarna rubbas. Den branta balansgången från spirituell och sönderkramad superkvinna till klandrad och isolerad sjukling genomförs med lätthet och trovärdighet. För publiken står klart att hon är densamma trots en svår stroke.
För familjen är det desto svårare, och det är givetvis i den krisen som dramat blir intressant. Knuten sitter i kärleksrelationen till maken – Bill Hugg – en neurotisk forskare som försöker få sina barns hjärnor att bli snabbare samt högljutt dyrkar sin fru. När hustrun blir sjuk blir han snart tyrannisk, och vore det inte för att familjen hittar en syndabock i Gustav Ekman Mellbin, så skulle den förmodligen gå under.
Mellbin spelar en timid men vitaliserande gäst, och pekas i krisen ut som roten till det onda. Ett extremt scenario vars surrealistiska nerv accentueras både av den lätt naturromantiska scenografin, den glättigt pärlande ljudbilden och de yviga gesterna hos Gunilla Ericsson och Pierre Björkman. Deras tolkningar av två halvvuxna, omhuldade och utagerande syskon blir en kontrast till Niclas Lendemars lågmälda minsting Erik. Med små medel kanalserar han sin smärta över en situation bortom den egna kontrollen. I min bok är Eriks resa en föreställning för sig som gärna hade fått ta mer utrymme. Den är så stark, och har en liksom lugnande inverkan på den yviga, lite stressade helhet som regissören Kjell Stjernholm har valt.
Ytterligare en historia i detta späckade drama är den om främlingen. Báránys sökare Elias är en ganska gåtfull karaktär, åtminstone på pappret. Dras han in i dramat eller har han en plan? I Gustav Ekman Mellbins tolkning blir Elias en välvillig, missförstådd person vilket gör att ljuset hamnar på de floskelfria sanningar han säger – som att sjukdom och sorg inte nödvändigtvis gör oss klokare och bättre. Ett gott val, och ett försonande avslut på en intressant men som sagt spretig helhet.
Loading ...
