Tänk om det fanns ett stort djur med en liten dörr i halsen som man kunde gå in i eller tänk om man kunde få barn tillsammans med en gran eller ett salladsblad. Hur absurda eller surrealistiska de båda rollfigurerna Leiv och Hoons drömmar än kan vara framstår de i den knappt timslånga föreställningen Husbil som helt rimliga och högst naturliga.
Styrkan hos Kristiina Viiala och Mattias Fransson är att de i Husbil tillsammans upprättar en egen värld där allt är välbekant men ändå inte alls liknar någonting man först skulle kunna föreställa sig. Precis som deras första samarbete Kunskapsluckan från 2010 hade Husbil urpremiär på Norrlandsoperan i Umeå. De truligt filosoferande gestalterna Leiv och Hoon är med även i den nya föreställningen som alltså kretsar kring drömmar om trygghet. I Kunskapsluckan handlade det mycket om rädslan att göra och säga fel.
Drömmen i Husbil är framförallt att kunna resa, kanske ända till Papua Nya Guinea eller så bara i tanken. Det idealiska vore om det gick att bege sig ut på äventyr utan att behöva lämna det trygga soffhörnet. För i den här föreställningen spelar en enormt lång och åttasitsig soffa en viktig roll. Kristiina Viiala och Mattias Fransson gör entré genom att komma åkande på en motordriven soffa. Sittande i varsin ända och med varsin styrspak manövrerar de sin gigantiska farkost genom scenrummet.
Även om tyngdpunkten ligger på Leiv och Hoons associativa och skruvade dialog är deras återhållna mimik och kroppsspråk minst lika viktiga för att det ska uppstå en humoristisk dynamik som driver det hela framåt. De småknyckiga dansinslagen bryter för det mesta av på ett fint sätt och ger kropp åt det tillbaka hållna oron och osäkerheten som präglar både Leiv och Hoon. Visst kan de dansanta upprepningarna och omtagningarna av olika rörelsemönster ses som en bild av hur de båda sitter fast i sin tillvaro utan att kunna förverkliga sina drömmar, men troligen hade Husbil vunnit betydligt mer om den varit mer koncentrerad än vad den nu är. Effekterna och överraskningsmomenten hade blivit tydligare och kraftfullare än nu när de upprepas.
Bäst är det när Kristiina Viiala vid en sekvens formligen klänger sig fast efter den roterande och svängande soffan och låter dras över golvet. Ändå är det som om föreställningen aldrig riktigt vill lyfta trots att den fullsatta salongen hela tiden följer Leiv och Hoons samtal och drömmar med ett leende på läpparna.
Loading ...
