På Folkteatern Gävleborgs fasta sommarscen Helsinglands Träteater har teaterrummet förvandlats till ett värdshus med publiken som gäster. I detta värdshus serveras Carlo Goldonis Två herrars tjänare.
Premiären på midsommarafton börjar trevande, nästan tveksamt, med att skådespelarna går upp på den utskjutande, fyrkantiga scenen och lägger sina kostymer på golvet framför sig. Sedan plötsligt ett utbrott av energi och spelglädje – som pågår i tre timmar.
Flera mansroller spelas av kvinnor. Harriet Nordlund och Arabella Lyons firar orgier i manligt maktspråk i rollerna som doktorn och Pantalone. Särskilt Lyons har ett rörelsemönster som inte är av denna världen. Hennes Pantalone blåljuger folk rakt i ansiktet som om livet vore en ständigt pågående valrörelse.
Pigan Smeraldina spelas av Mats Jäderlund, som kommer ut som en komisk högoddsare. Hon är förälskad i Martin Paretos härligt naive och ständigt hungrige Truffaldino. Det är han som trasslar till det för sig själv och andra genom att ta jobb hos två herrar samtidigt. Mest påminner han om en nutida F-skatteproletär som sliter häcken av sig för att tillfredställa flera olika uppdragsgivare på en gång.
Folkteatern har tagit in specialkompetens i form av koreografen Birgitta Egerbladh när det gäller rörelseregi. Det märks bland annat i den lysande, flamencoinspirerade scen där Cecilia Miloccos Beatrice/Federigo avslöjar sitt rätta kön för Alexandra Zetterbergs Clarice. Beatrice älskar Florindo, en kille som spelas av Pia Örjansdotter. Hon är en intressant skådespelare med ett tydligt, kommunikativt och blixtsnabbt spel. Men spelar hon kille eller spelar hon tjej som klätt ut sig till kille? Könsroller och sexuella identiteter har satts i gungning.
Goldonis pjäser bygger på den italienska folkliga och improviserade commedia dell’arte-formen, där skådespelarna spelade på gator och torg och var tvungna att nå fram till publiken för att överleva. Folkteaterns föreställning innehåller starka drag av detta, med direkt publiktilltal, högt tempo, glad folklighet, träffsäker humor och en fräsch språkdräkt. Det ser ut som om teatern håller på att utveckla en egen stil – Peter Oskarsons estetik finns kvar men nu lever den sitt eget liv.
Jag kan inte påminna mig att jag på väldigt länge sett en föreställning som i så hög grad kommunicerar med publiken. Den har lämnat de finkulturella salongerna och kan möta en bred publik. En lycklig berättelse om kärlek!
Loading ...
