Suzannah på Teater Cinnober

Jag misstänker att regissör Svante Aulis Löwenborg med sin uppsättning riktar sig till en rätt initierad publik, med breda referensramar och ett lågande intresse för modernistiska musikprojekt. Därför känner jag mig bitvis rätt vilse i pannkakan.
   En lovande öppning till trots – Lena Nordberg i rollen som Henrik Ibsens bortglömda hustru Suzannah skapar musikstycken av radioteaterfragment från uppsättningar av makens dramer – så fastnar snart Aulis Löwenborgs uppsättning i en rätt pretentiös rundgång.
   För där andra kritiker har sett en unik legering mellan musik och teater undrar jag en smula över pjäsvalet.
   Fosses drama är helt enkelt inte särskilt intressant, om än formfulländad. Suzannah väntar på sin Ibsen i tre olika skepnader, utnämner sig till kvinnan bakom makens dramer. Och så mycket mer eller fördjupat blir det inte.
   Ändå ser jag, trots allt, att Suzannah är en mycket genomarbetad föreställning. Jag ser att rollprestationerna är gedigna. Jag imponeras av Atli Ingólfssons musik och den totala samstämmigheten mellan skådespelarna och de enormt duktiga musikerna i Göteborgs kammarsolister. Men. Särskilt spännande blir det aldrig.