Fördjupning [2000-09-19]

Suzanne Osten om Gränsen

På våren 1997 skjuter sig två tonårsflickor till döds i den lilla franska staden Somain. Vapnet tillhör den ena flickans pappa. Notiserna i tidningarna om den tragiska händelsen gjorde starkt intryck på Suzanne Osten som bestämde sig för att skriva en pjäs om unga människor och självmord. I september har Gränsen premiär på Unga Klara i Stockholm. Jag träffade Suzanne Osten för att prata om föreställningen och ta reda på varför hon ville göra den.

Vad handlar Gränsen om?
Den bygger på en verklig händelse, en notis jag såg för ett par år sedan, som jag har byggt en uppsättning kring. Det var två franska flickor, Valerie och Aurelie , som tog livet av sig tillsammans. Jag har tänkt mycket på de där flickorna och nu har jag gjort en pjäs där fem skådespelare fantiserar om vad som kan ha lett fram till de här självmorden. Det är en dokumentär med scener, dockspel och fantasier berättad av fem personer, där två av skådespelarna i första hand spelar de två flickorna.

Varför ville du göra en pjäs på det temat?
Sanningen är ju att det är väldigt många av oss som har överlevt puberteten på något vis. Jag vet att många har tänkt självmordstankar. Det är så svårt under den där tiden för många. Det är så starka känslor och så svårt att veta hur man ska lösa det. Det var det ena, och sedan kunde jag inte släppa de där två flickorna. De fanns där hos mig och så började jag umgås med min vanliga tanke att jag skulle vilja utmana den vuxna världen. Det är ju så att många ungdomar går ut på nätet och byter tips om hur man ska ta livet av sig. Det finns sidor på internet som uppmanar folk att ta livet av sig. Vill man då ta upp det säger många vuxna:
”Censur! Gör ingen pjäs om det”. Då är det min vanliga lidelse att vilja prata om det just därför. Min vanliga lidelse att vilja utmana…

De är rädda för att det skulle kunna leda till att ungdomar tar livet av sig?
Ja, för det finns ju en föreställning, som vuxna har, att bara man pratar om självmord så hoppar unga människor framför tåget.

Tror du att det är så?
Det är sådant jag försöker ta reda på här, men själv har jag en fullständigt idiotsäker tilltro till teatern. Ser man den här pjäsen får man ju ingen lust att dö! Jag utmanar alltid vuxenvärlden, de vuxna, därför att de är lite bigotta och skraja och ofta inte alls delar ungdomars liv. De vet helt enkelt inte speciellt. mycket om det.

Att spränga flickrollen
Varför tror du att flickorna sköt sig?
Det finns väldigt lite material som behandlar varför de gjorde det. Jag tror man bestämde sig från skolan och polisens håll för att lägga locket på totalt. Det var väldigt duktiga flickor det här, bäst i klassen. Att det har skrivits så lite om orsakerna har gett mig en väldig frihet. Jag har läst egna och andras dagböcker och så har jag haft kontakt med ungdomar och anhöriga vars barn har tagit livet av sig. Människan är ju det djur som vet att hon ska dö.

Ger Gränsen något svar på varför flickorna sköts sig?
Föreställningen bearbetar den frågan. Jag tror att vi berör flera möjliga tankar. En tanke kanske är att de inte kunde föreställa sig hur de skulle spränga den där flickrollen som de var uppfostrade i. Grunge för dem det var svart och rebelliskt och de fick kanske inte ihop de där två. En annan grej är att de var två och det är mycket ovanligt, så de kanske triggade varandra.
Det tror jag den här föreställningen kommer att beskriva; hur farlig en pakt kan vara för unga tjejer. Man kan bli knäpp ihop så att säga. Den ena kan ha ett motiv som den andra inte har och tvärtom.

De kanske hade tillräckligt många argument tillsammans?
Ja, tillsammans fick det för många. Jag menar, livet är svårt och tungt att leva. Det ska man våga säga och tycka och tänka. Det är inte farligt.

Jag tänker, apropå att pjäsen heter Gränsen, att för många flickor är det ju en jobbig övergång att ta steget från flicka till ung kvinna. Att tvingas in i ofta stereotypa kvinnoroller osv.
Ja det är bra det du säger. Kanske är det synligt i föreställningen. Jag hoppas det. Sedan är det ju så att flickorna gör ett försök att ta livet av sig. De snubblar över gränsen och jag tycker ju att de misslyckas när de dör. Pojkar ”lyckas” oftare än flickor att ta livet av sig och jag tror att det beror på att det är svårare för pojkar att visa sig, som man ju tvingas göra om man överlever. Konstigt nog är det så att jag själv hoppas att de ska överleva när vi repeterar. Vad jag vill visa är att de missar själva livet. Det är vad som händer om man tar livet av sig. Man missar själva livet. Livet måste levas för att man ska lära sig hur det går till.

Kaotiska repetitioner
Pjäsen riktar sig i första hand till tonåringar?
Jag siktar på dem men sedan vill jag ju att du och andra vuxna ser den. Jag hoppas att den ska bli så rolig och intressant att barn ser den och att vuxna ser den ihop med barn.

Finns det plats för humor i pjäsen?
Ja man kommer att få skratta mycket! Så måste det vara. Annars blir det inte riktigt allvarligt heller tror jag. Om det inte är roligt också.

Hur har repetitionsarbetet varit?
Gränslöst kaos kan man säga! Jag har skrivit en version och sedan skriver jag om den gång på gång. Skådespelarna har jobbat med det på golvet och så ändrar vi och hittar på nytt.
Manuset skrivs alltså färdig på golvet. Jag hade ett stort material när vi började, flera timmar som vi sedan har bearbetat tillsammans.

Ann Petrén och Anna Takkanen har du jobbat med tidigare. Hur viktigt var valet av skådespelare?
Jag frågade Cesar Sarachu som kommer från Teater Complicité om han ville vara med, för jag ville ha med någon som kunde ge intryck av att komma med en egen skådespelartradition.
Alla de här skådespelarna är väldigt olika och spelar på väldigt olika sätt.

Den slutliga gränsen
I många av dina tidigare pjäser och filmer har du jobbat med att beskriva gränser och gränsöverskridanden av olika slag. Jag tänker på Besvärliga människor och Bengbulan till exempel. Jag uppfattar det som att du ofta vill att åskådaren ställer sig frågan vad som är normalt och avvikande beteende, att gränsen ofta är ganska flytande och inte så självklar som vi tror.
Ja det stämmer. Det är ju en överordnad idé som jag håller på med. Sedan är det ju tyvärr så att gränsen mellan liv och död är absolut och det vill vi visa i den här föreställningen.

Det låter som att du vill göra vuxenvärlden uppmärksam på det här frågorna?
Det är väl bra om det blir debatt om självmord bland unga. Att vuxna människor uppmärksammar det här och går in och läser de här sidorna med tips och råd som vi har gjort.
På vissa av sidorna kan man gå in och fråga Curt Cobain om man ska ta livet av sig. Många av dem som läser det här är ju barn och det är svårt att veta om de tror att Curt lever.
En del sidor har till och med en slumpgenerator som räknar ut om man ska ta livet av sig eller inte! Man kan leka på de här sidorna men det gäller att förstå att det inte finns någon på andra sidan som sitter och sänder.

Vet man om flickorna gick in på självmordsajter i verkligheten?
Nej, men åtskilliga ungdomar gör det och för många av dem är Curt Cobain idolen. Därför finns han med i föreställningen både som sig själv och som Döden. Livet finns också med som en av berättarna i föreställningen.
Många vuxna uppträder som om de känner till de här sakerna men man kan inte uttala sig om något man inte är insatt i. Ju mer vi vet om varandras intressen och liv desto bättre. Jag är i alla fall övertygad om att det inte är Curt Cobain som har dödat de här flickorna.

Curt Cobain tycks ha blivit någon sorts mytologisk gestalt för många ungdomar.
Ungdomsidoler som dör tidigt blir ju det. Kristusmyten; död man på ett kors, finns ju. På samma sätt har Curt Cobain blivit myten om ung vacker död man. Det går inte att förbjuda unga människor att lyssna till honom men vuxna behöver känna till att han för många unga är en förebild.

Självmord som diskussionsämne
När började du skriva manuset?
Det är länge sedan. Jag skrev ett första utkast för två år sedan. Det verkar vara ett mönster hos mig att jag fastnar för något och sedan tar det flera år innan jag gör något av det. Vissa saker vill liksom bli berättade. De biter sig fast och blandar sig med erfarenheterna. Ett bra sätt är att gå ut och läsa upp texterna för andra människor och diskutera dem. Det gjorde jag med notiserna om de här flickorna. Jag läste upp dem för en skolklass och sedan diskuterade vi dem. Sedan var det en lärare som var väldigt intresserad av att prata och följa upp det där.

Vad fick du för respons från klassen?
Väldigt allvarlig, men det blev en bra diskussion.

Ulrika Hjorth

Share/Bookmark
Tyck till!

Så här tycker Nummers läsare