Det här är en typisk mittemellanpjäs i institutionsteaterns Sverige som lär passera tämligen obemärkt. En sådan där enaktare med lokal förankring som faller lite på eget grepp. Måste hem innan det blir mörkt handlar om en bisarr och bitter strid om gatubelysningen i Övertorneå och Haparanda.
Elbolaget Ekfors Kraft ville ha mer betalt för att hålla tänt, men kommunerna vägrade betala. Vd:n för elbolaget, Mikael Styrman, släckte då helt enkelt. Och gatorna förblev mörka i två och ett halvt år. Sedermera slutade tvisten med att Ekfors Kraft sattes under tvångsförvaltning. Och lamporna tändes.
Nu har alltså Norrbottensteatern dramatiserat konflikten, men utan att lyckas särskilt bra. Många parametrar lyser och slocknar om vartannat. Svårast är att få grepp om vad för sorts historia som egentligen tecknas. Och varför.
För den verklige antagonisten, vd:n som fick öknamnet ”Mörkrets furste”, är inte med på scenen. Utan det handlar i stället om några medborgare som, så att säga, hamnat i skuggan av mörkret. Ett melodramatiskt skavsår liksom maler sig in i märgen. Folket trampar runt på sina sparkstöttingar i vintermörkret och utvecklar något som liknar gatubelysningspsykos. Som att en av dem börjar tända juldekorationerna redan i september.
Visst är det hela småroligt ibland, och absurt. Men inte tillräckligt för att pjäsen ska ta skruv. För det mest absurda i sammanhanget – det rättshaveristiska ställningskriget mellan elbolaget och politikerna – lämnas mer eller mindre därhän.
Egentligen har jag inga invändningar mot Anna Azcárates stiliserade regi. Hon komponerar tålmodigt sina tablåer, och skådespelarna balanserar efter. Kritiken drabbar mest manuset som varken lyckas fånga de bakomliggande tokerierna eller gestalta människorna under stjärnhimlen. Måste hem innan det blir mörkt hamnar alltså någonstans mittemellan. Därför blir den här pjäsen kanske mest som en skrattspegel för folket som drabbades. De som var där när det hände. Men inte mycket mer.
För några år sedan gjorde Azcárate ett fantastiskt regiarbete med Man ska ju vara två som bygger på Lissa Nordins avhandling om okyssta män i norrländsk glesbygd. Så det går att göra bra teater baserat på lokalt rapportmaterial och verkliga händelser. Men då måste man gräva djupare än såhär.