Svagt kulturstöd i Göteborg

I brevet kritiserar Mattias Brunn, Tjelvar Eriksson och Ida Kaivola framförallt de låga projektstöden avsatta för grupper som inte är tillräckligt etablerade för att få verksamhetsstöd. I vår delar åtta teaterprojekt på 290 000 kronor, en summa som innebär stöd i storleksklassen 25 000-60 000 kr per grupp. Med så låga bidrag understödjer kommunen principen att kuturarbetare finansierar sina projekt med a-kassa, hävdar författarna till brevet.

I en uppföljande artikel i DN svarar kulturnämndens ordförande Ewelina Tokarczyk på kritiken:
   – Det är inte meningen att man ska kunna överleva på projektbidragen. De
ska räcka till den uppsättning man söker pengar för.
   Några dagar senare replikerade kulturförvaltningens informationschef, Bibbi Wopenka på brevet i GP. Hon hävdar att budgeten inte är tillräcklig och att fördelningen av medel är en av frågorna för det nya politiska utskott för projektstöd som bildas 2006.

Nummer träffade Mattias Brunn och Tjelvar Eriksson för att höra om deras reaktioner på svaren.
– I princip kvittar det om vi får 30 000 kronor till vårt projekt eller ej. Hur Kulturnämnden kan förvänta sig att det ska skapas nyskapande och gränsöverskridande föreställningar på de pengarna är något som går över vårt förstånd. Framförallt med tanke på att staten kräver att vi ska hålla oss till avtalsenliga löner. Om nya grupper ska ha någon som helst möjlighet att komma fram måste något hända.

Anledningen till att de dåliga villkoren inte debatteras i särskild stor utsträckning tror de handlar om rädsla:
   – Man biter inte den hand som föder en.
   Båda är även mycket kritiska mot den teater som dominerar utbudet.
   – Teatrarna med verksamhetsbidrag spelar ”för safe”, det är mest torr, trött barnteater.
   Mattias tillägger:
   – Jag förstår inte varför det fria kulturlivet alltid ska förknippas med något fattigt och småskitigt, jag skulle önska att den fria teatervärlden blev mer konstnärlig och glamourös.

“Diskussionen är stendöd“
Mattias avslutar med att försäkra att de inte vill vara några gnällspikar:
– Men som det är nu är diskussionen stendöd. Som Sveriges andra största stad har vi ett nationellt ansvar, all bra teater kan inte komma från Stockholm.
   Jag ringer Bibbi Wopenka för att höra hur Kulturnämnden reagerat på de frågor som väckts.
   – Hela kulturstödet kommer att diskuteras i det politiska utskottet för kulturstöd som ska startas under 2006. Fem representanter från Kulturnämnden kommer att ingå. Hon kan dock inte svara på om de kommer inkludera representanter för den fria scenkonsten i sina samtal.
   Jag frågar hur diskussionerna gick när kulturnämnden fick reda på att Teater Bhopa beslutat sig för att lägga ner.
   – De var inte särskilt omfattande. Alla som ingår i Kulturnämnden är medvetna om de tuffa villkoren för de fria teatergrupperna.

Att Teater Bhopa är så välrenommerad och har stort nationellt och lokalt anseende verkar inte ha påverkat diskussionens omfattning.
   – Det är svårt att debattera i Kulturnämnden. Beslutsgångarna är tunga och frågor som denna drunknar i flera timmars genomgångar. Det nya utskottet är tänkt att förbereda ärendena så att man kan slå ner på kärnfrågorna och göra beslutsgångarna tydligare och enklare.
   Wopenka menar vidare att artikelförfattarnas uppmaning om mer pengar till färre projekt så att de kan anpassas till dagens villkor, är oförankrad.
   – Meningarna kring de mindre projektstöden är delade. För många är småbidragen livsviktiga. För en ny grupp innebär de t ex en kvalitetsstämpel. Att lyckas få projektmedel från kommunen gör det lättare att söka andra bidrag.
   Projektstödet ska enligt Wopenka bara vara en början, andra finansieringsformer måste komma till. Bidragen har inte kunnat höjas med undantag av Filmfestivalen och Sjöfartsmuséet.
   – Det finns många andra stöd som går att hitta t ex på vår hemsida där det finns förteckningar över stipendier etc.
   Vilka strategier finns då för att få in mer medel till kulturen?, undrar jag slutligen.
   – Det är inte lätt att få loss pengar till kultur. Vi slåss mot lagstadgade områden som skola och sjukvård. Det gäller att få dem att förstå att kultur är viktigt.

Vad tycker publiken?
Samtalet med Bibbi Wopenka bekräftar att de fria teatergrupperna i Göteborg arbetar i motvind.
   Men vad tycker publiken att friteatergrupperna ska ha för plats i Göteborgs teaterliv? Nummer ställde frågan till fem teaterkonsumerande göteborgare.

Sara Daalder 29 år studerande
– Friteatergrupperna bör ha en lika viktig roll som institutionerna. De erbjuder något annat och har ofta en större nyfikenhet. Friteatrarna får jobba hårdare för sitt rykte. Folkteatern kan ha dåligt rykte men folk går dit ändå.

Nicholaus Sparding, 29 år, musiker och vårdare på gruppboende
– Fria grupperna bör särskilja sig medvetet från institutionerna. Vad gäller skådespelare är det ofta intressantare på friteatrarna. Institutionsskådespelare tråkar ut mig genom att upprepa samma känsloregister. De fria grupperna har ofta ett eget formspråk. Bristande produktionsmedel tycks tvinga fram ett exprimenterande. Det verkar finnas en oskriven regel om att större valfrihet och större motstånd ekonomiskt hänger ihop.

Sandra Johansson, 21 år, arbetslös
– Jag tycker att de fria grupperna ska inrikta sig på ungdomar och ta upp viktiga ämnen. De har ofta mindre salonger och närheten skapar närvaro. Institutionernas uppgift är att fånga en bred publik och se till att teatern når ut.

Bo Sjökvist, 32 år, kulturjournalist
– Friteatrarna ska utgöra ett komplement till institutionerna. Sedan borde det vara så att de drivs av en ilska mot konventionerna och bryter med idén om vad som får och inte får spelas. Det behöver inte handla om att göra den bästa teatern, snarare vara en termometer för vad som är på väg. Sedan tycker jag tyvärr att friteatrarna inte har den rollen i Göteborg. Institutionerna ska fungera mer som public service och visa på en bredd där vissa även ska kunna specialisera sig mer.

Mia Christersdotter, 40 år, verksamhetsledare Röda Sten
– Det klassiska, det fria mot det etablerade. Frigrupperna ska vara en pådrivare, en radikal aktör, en nagel i ögat. Men sedan är det där att vara fri och ofri bara en schimär. Även institutionerna söker nya målgrupper och strävar efter att vara mer experimentella. Samtidigt som det fria kulturlivet har samma krav på sig vad gäller mångfald, tillgänglighet etc. Uppdelningen verkar mest hänga ihop med olika stödformer. Egentligen borde det göras om från början.

Vad tycker du att frigrupperna bör ha för plats i teaterlivet där du bor?
Klicka på tyck till-knappen och låt Nummers läsare ta del av din åsikt!