Skådespelarna i den nystartade gruppen Teater Gräl spelar inte bara skådespelare som tar i, de gör det också själva. Inte så att de kräks, men här saknas inte satsning. Ändå lyfter det inte.
På sin webbplats skriver gruppen att Alan Ayckbourns pjäs A chorus of disapproval (som alltså har fått titeln Ta inte i så du kräks) ”synliggör den tunna linjen mellan teater och verklighet”. Förvisso, men det som den här uppsättningen framför allt synliggör är hur förbannat svårt det är att vara rolig på scen.
Ayckbourn är en av Storbritanniens mest spelade dramatiker, efter William Shakespeare. Och visst är det ett snillrikt hopsnickrat manus, om en teatergrupp som sätter upp John Gays satiriskt färgade Tiggarens opera – förlagan till Bertolt Brechts Tolvskillingsoperan.
Vi får blicka in bakom teaterkulisserna och följa Dafydds (Julia Öhman) vedermödor – en regissör med galen blick, som hela tiden tycks nära nervsammanbrottet när han försöker plocka guldkornen ur sin lika hopplösa ensemble. Här förekommer diverse erotiska och affärsmässiga intriger mellan skådespelarna. Guy (Ruben Lundström) är den nytillkomna och ambitiösa bland dem, kvickt avancerar han i rollistan liksom i spelet utanför scen.
Evelina Raddas regi konkretiserar och skapar bitvis fysiskt motstånd för sina skådespelare, som när Guy under ett pressat samtal blir bombarderad med plastbollar. Eller när han grälar med en av sina två älskarinnor genom brevlådeinkastet på varsin dörr. De är bokstavligen långt ifrån varandra, med bara små luckor som öppningar mellan sig.
Radda lägger också till en queer aspekt genom att låta män spela kvinnor och vice versa, men det blir inte fräckare eller dråpligare för det. För om Ayckbourns repliker ska börja svänga i sin komiska svärta behövs det tydligare rytmisering och större känsla för tajmning. Kanske hade skådespelarna också behövt skruva sitt uttryck några snäpp till för att få sina klichéer, som de lätt fastnar i, att istället slå över i skrattretande parodi.
Här och var sticker dock vissa gestaltningar ut, som Jonas C Wahlströms flörtande och koketta Hannah eller Ylva Hanssons surmulna och saboterande sufflör, och delar av den unga premiärpubliken garvade gott på sina ställen. Men som helhet blir det en rätt seg historia.
Loading ...
